Det har gått några år sedan sist. Det är nu år 1945 och min oro som jag uttryckte sist har blivit bekräftad – det kunde bli värre. Massmord, tortyr, diskriminering, inhumanitet, blod och tårar är en del av många människors vardag. Tyskland har återigen orsakat och medverkat i krig. Vi alla skriker. Det finns ett skrik av desperation och rädsla som vi alla bär inombords. Det finns ett skrik som man hör allt oftare och som man aldrig riktigt kan vänja sig vid. Det är ett skrik efter livet, ett skrik från dem som inser att det inte längre finns något kvar att dölja. Att skrika tills stämbanden ger vika är allt som man kan göra. För vissa är det helt enkelt så. De som har det lite bättre får förlita sig till hoppet. Hoppet och kärleken – det är det enda som de inte kan ta ifrån oss.
England. Frankrike. Australien. Nya Zeeland. Kanada. Danmark. Norge. Frankrike. Belgien. Holland. Japan. Italien. Nordafrika. Grekland. Jugoslavien. Estland. Ukraina. Ungern. Rumänien.
Alla dessa länder har byggts upp av människor. Alla dessa människor har på olika vis bevittnat vad kriget innebär för mänskligheten. Vissa av tvång, av ett angrepp. Vissa på grund av medkänsla. Vissa på grund av rädsla och vissa i protest mot Hitlers galenskaper. Hursomhelst kan jag inte ens föreställa mig hur många som varit inblandade i kriget de närmaste åren. Jag är inkapabel till att bedöma hur många människor det är som har dött eller kommer dö på grund av detta krig och jag antar att jag borde vara glad för det. Lidandet finns överallt. Det enda som är värre än döden själv är förlusten för de människor som förlorat sina anhöriga. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan om någonting skulle hända min Gretchen eller min mor… Åh, hemska tanke.
Det känns som att hela världen har förändrats, totalt tappat fattningen. Till och med barn blir diskriminerade på grund av sitt ursprung. Barn! – Det är ofattbart. Små barn måste bära en judestjärna på bröstet. Små barn skickas iväg och separeras från sina familjer. Vad hände med beskyddarinstinkten? Ansvarskänslan? Hur har de mage att dra in små oskyldiga barn i dessa sinnessjuka politiska spel? Eftersom Polen nu inte längre är en självständig stat har tusentals människor där hamnat i ghetton. Där finns knappt någon tillgång till mat, kläder eller värme. Ghettona är helt avskärmade och avstängda från resten av samhället och allt fler människor där dör av sjukdomar, hunger och kyla. De sitter i en dödsfälla, men jag vet inte om dessa människor, jämfört med många andra, kanske ändå har det bättre. Ty det nya tillskottet av människor får inte plats i dessa ghetton vilket resulterat i bygget av ett flertal nya ”förbättrade” koncentrationsläger. Jag vill inte ens tänka på vad som sägs pågå innanför dessa inhägnader.
Trots allt detta fruktansvärda har många fler människor nu blivit positivt inställda till Adolf Hitler. I Paris firade tyskarna hans framsteg i samband med Frankrikes kapitulation och alla tycktes tala om vilken otrolig insats han gjort för Tyskland. Han har förbättrat ekonomin, byggt upp armen och nästintill utplånat arbetslösheten. Allt detta låter väl bra antar jag, men till priset av vad? Ska vissa människor behöva betala med sina liv för Tysklands stolthet och makt i världen? Och angående arbetslösheten – är det konstigt att den minskar då arbetslöshet anses som ett brott och innebar en enkelbiljett till närmaste koncentrationsläger? Vad kommer Hitler att göra härnäst – skicka iväg alla fattiga så att Tyskland bara består av rika societetsmänniskor? Korkat är vad det är – inte behöver man vara insatt, intelligent eller ens ha något vett i skallen överhuvudtaget för att se det.
Jag tror inte att Tyskland är det land som drabbats värst av kriget, ser man tydliga spår även här. Efter att ha bombat så många länder är det kanske bara naturligt att även vi fått se de fasansfulla kloten falla från himlen. Och även om många fruktar Hitler för mycket för att ens våga höja rösten, finns det konflikter bland Hitlers egna män. Ryktet har gått att till och med hans gamla vän och kompanjon, Rudolf Hess, skulle ha vänt Hitler ryggen och flytt till Storbritannien. Det är ännu oklart vad som är anledningen till detta, men en order har getts att Hess och hans män omedelbart ska gripas. Det sägs också att någon försökt mörda Hitler. Jag vet inte vem, eller om personen i fråga togs fast. Trots att jag beundrar den människans mod, skulle jag inte vilja sitta i den personens sits just nu. Jag kan knappt tänka mig vilka följder ett sådant dåd skulle kunna få…
Efter alla dessa långa år fyllda av död, fysisk och psykisk tortyr och krigande, har Tyskland nu kapitulerat. Berlin ligger dött, förstört och splittrat i form av stenras och damm täcker dess oigenkännbara gator. Jag bävar inför att gå ut. Jag kanske har drabbats av galenskap, men jag tycker mig se döden överallt. Jag bävar också inför kvällarna, då jag återigen möter mina rädslor på ett helt annat sätt – i mina drömmar. De är mörka, groteska och vidriga. Ibland ser jag bilder av det som jag bevittnat, bilder som tycks ha fastnat på min näthinna. Ibland är det mina fasor, saker jag hört men aldrig sett, makabra ting och grymhet på ett helt förvridet sätt där verkligheten blandas med fantasin. Jag skriker var natt, jag svettas och skakar. Jag vaknar varje morgon i tron att mardrömmen varit en verklighet. Hursomhelst, jag kan inte gömma mig för mig själv. Jag måste möta mina drömmar förr eller senare, så jag ska gå till sängs nu. Men först, ska jag ge Gretchen en kyss och låta mig bli förälskad om igen. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon måste vara den enda som fortfarande lyser av skönhet i denna gråa värld. Hon är den enda som kan få mig att glömma, även det bara är för en liten stund…
asso, jättebra text man blir typ berörd eller något 😉