14367

Treblinka, namnet som är så vackert men samtidigt får min ilska att koka över. Dom har tagit allt jag äger, allt. Till och med mitt namn. Nu är jag bara ett nummer. Det jag sett här är värre än vad mardrömmen kan skapa. Så många av mina vänner har skjutits mitt framför mina ögon. Jag har fått bevittna deras sista sekunder i livet, man nästan ser hur hela deras liv passerar framför deras ögon & hur dom ber en sista bön just precis innan dom tar deras sista andetag. 

Slakten slutar aldrig.

Det har kommit tusentals tågvagnar fyllda med judar, dom flesta är polska judar den senaste tiden. Många redan döda när dom kommer fram på grund av syre brist.  En del av dom har berättat dom mest fruktansvärda historier för mig och dom andra här.  En kvinna, från Warszawa berättade att dom hade blivit bortförda från deras fina hem och blivit intryckta i iskalla små lägenheter. Ett flertal familjer i samma lägenhet. Och att dom en natt väckt av hundratals stöveltrapp i trappen.  Det var soldater överallt! Alla skrek. Och alla försökte fly. Det var panik. Alla dom som överlevt samlade dom ihop och sedan särade dom på oss. Barn, kvinnor & män för sig. Sedan packade dom in dom i vagnarna.

 Min skräck för att jag ska se min son här växer varje dag. Jag har lovat mig själv att aldrig ge upp men nu är jag snart vid den gräns då jag inte orkar se framåt. För vad finns där? En plågsam och smärtsam död. Och om även min son kommer få samma slut på livet som jag förväntas få, ja då är det ingen mening med mitt liv längre.

 Jag ber varje dag för att få komma bort här ifrån. Allt detta som händer runt om mig är så osannolikt. Hur kunde världens ge alla oss judar detta öde? Jag är så svag. För sjuk för att svälja min mat, de lilla vi får. Om man egentligen ens borde kalla det mat.

För mig är döden inte längre något att frukta. Tvärtom. Döden är för mig en befrielse. En befrielse från allt detta onda. Jag brukar sluta mina ögon för en kort stund så fort jag får chansen och drömma mig bort. Då befinner jag mig på en plats då lycka är en vardaglig sak, där klingande skratt och kärlek är en del av vardagen. Där familjer kan leva tillsammans och där mat finns i överflöd. Där vill jag vara, där vill jag leva.

1945 stoppades Hitlers sista desperata försök att spränga dom kvarvarande koncentrationslägren. Efter Tyskland kapitulation i maj öppnade de allierade åter koncentrationsläger och befriade de få överlevande judarna som var kvar.  Gretchen Hiene var inte en av dom.

Read Full Post »

Det är tyst på gatorna

Det är dramatiskt och landet är nu i krig mot USA, England och Sovjetunionen.

Tyskland blir angripet från två håll jag vet inte vad som sker bara det jag får höra från människorna och nyheterna.

Berlin blir bombat mitt i dagsljuset människor dör och andra begravs levande. Det är fasansfullt det som händer Tyskland vi i Bochum är nu rädda att det blir värre.

Allt blir bara värre och värre det hörs att General Paulus kapitulerat i stalingrad.

Tusentals judar har skickats till koncentrationslägren mäng judar blir mördade efter att Hitler nu gett årder om att döda alla som in är den ariska rasen. Dödsoffren stiger bland judarna dramatiskt och det har gjort att en ängd länder utanför Europa och något land i Europa har anslutit säg att gå emot Tyskland och det gör allt mer komplicera. Nyheter säger nu att landet blir pressat och denna reaktion hade jag väntat på länge och jag visste att något skulle gå fel.

 Tyskland är nu kapitulerat stämningen är det inget allt det är tyst på gatorna folk är chockade ingen vet vad de ska göra. Ingen hade trott att mäktiga Tyskland och dess strategi och vapen skulle förlora men det som hänt var att Tyskland ännu en gång förlorat i krig.

Read Full Post »

Men i all den hybris som han hade så kanske det inte var så konstigt

Nu har det hänt väldigt mycket under den senaste tiden. Det har hänt saker i denna värld som jag inte trodde skulle kunna vara möjligt. Jag trodde inte att så många personer kunde se så lätt på döden som det finns i denna värld och jag hoppas att de som gjort det får smaka på sin egna medicin någon dag. Jag pratar nu om de olika ledarna i de olika länderna som håller på och krigar med varandra som om det vore en lek och som om soldaterna som dör varje dag vore några tennsoldater i något spel. I mina ögon saknar dessa personer helt sympati för andra levande människor och jag hoppas innerstinne att de får stå ut med det som alla soldater och närstående till soldaterna fått stå ut med.

Nu till vad som har hänt under detta krig. För några år sedan, närmare bestämt 1939 så satte det så kallade ”andra världskriget” igång. Det var hela fem länder som förklarade krig mot oss. Det var också under detta år som Nazisterna började skicka polska judar till olika koncentrationsläger och som de polska judarna fick börja bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Redan när länderna förklarade krig mot vårat tyska land så förstod jag att vi inte skulle klara att hålla tillbaka. Vi hade en stark trupp och en mycket stark front men jag visste att inte ens det skulle räcka med tanke på hur många de andra var. Hitler var mycket korkad som trodde att han skulle klara av detta men i all den hybris som han hade så kanske det inte var så konstigt. Han trodde att hans land och att hans trupper inte skulle vika ner sig mot något annat land och trupp men där hade han fel. Efter att kriget hade pågått i några år så gick det faktiskt överraskande bra för våra tyska trupper. De lyckades ta över flera länder och under ett tag såg det riktigt lovande ut. T.o.m. jag trodde att de tyska trupperna kanske skulle klara av att ta över hela Europa men sedan kom bakslaget som vi alla gick och väntade på. Britterna och ryssarna började anfalla oss och de lyckades. Hela Berlin var en stad i ruiner och ingen kunde göra något. Sovjetiska pansarvagnar rullade in i Berlin som om de vore någon parad. Tillslut kapitulerade vi och då tog det andra världskriget slut. Nu har de olika länderna delat upp Tyskland så att varsitt land styr varsin del av Tyskland. Vi är ett land som lever i förtryck just nu och som det varit i nästan hela mitt liv nu så fortsätter jag att hoppas på att bättre tider kommer och att solen någon dag tittar fram mellan de just nu svarta molnen.

Read Full Post »

Dagarna och nätterna har varit outhärdliga

1941

Krig efter krig. Vad är det som händer med oss och måste vi använda våld för att få något? Ja blir svaret om man frågar Hitler och alla hans anhängare. Tyskland har utan ens ha förklarat krig ockuperat flera länder i Europa. Flera länder har kapitulerat för den tyska armén som t.ex Frankrike, Norge, Danmark och Grekland. En kanske inte så oväntad händelse som skedde var att Hitler bröt sitt löfte till Stalin och attackerade Sovjet. Hitler kanske har makt men han är inte man nog att stå vi sitt löfte eftersom han högg bakom ryggen på sin ”vän´´ Stalin bara för att få lite mer makt.

Dagarna och nätterna har varit outhärdliga de senaste åren och jag har knappt någon ork längre att se och höra allt det hemska som händer runt omkring mig. Min mor dog förra året och min far är fortfarande i djup depression och jag lider med honom även fast det här är den tid då vi bör visa oss så starka som möjligt. Jag och far lever tillsammans med varje gång jag ska säga något känns det som om jag pratar med en främling.

 En helt ”vanlig´´ dag satt jag och far i djup tystnad och lyssnade på radion vid köksbordet. Plötsligt hörde vi ett oväsen utanför ytterdörren. Det tog bara några sekunder innan två SS-män bröt upp dörren och skrek åt far att inga handikappade hörde hemma i deras land och att han skulle komma med de. Jag vägrade såklart och började skrika och gråta. Men det hjälpte inte och jag kunde inte göra någon som helst motstånd. Far kunde inte heller göra något med bara en arm och dessutom var han för gammal jämfört med de muskulösa SS-männen. Jag såg hur min far släpades genom golvet mot en lastbil som stod parkerad utanför vårt hus. Det var en hemsk syn som jag aldrig, aldrig kommer att glömma.

Jag visste var han hade förts men hade fortfarande inte en aning om vad som pågick i dessa koncentrationsläger. Det enda jag visste var att de som en gång fördes dit kom aldrig mer tillbaka.

 1944

Flygförsvaret kunde inte längre göra lika stor motstånd som förr och engelsmännen började nu bombade landet i dagsljus.  Vår armé förlorade massvis med soldater och de blev pressade från flera håll när de försökte tränga in i länderna. Ryssarna pressade tyska armén vid Kusk och den 6 juni 1944 anföll England vår armé vid Normandie. Deras anfall kom helt överraskande för oss, som hade trott att invasionen skulle komma vid Calais. Men så blev det inte. Våra fiender började komma längre och längre in i Frankrike och redan två månader senare hade man befriat Paris från den tyska armén.

1945

Jag är ensam, jag är ledsen och utan min familj. Vad jag ska göra eller vad jag lever för vet jag inte längre. Det enda jag vet är att jag är så trött på allt lidande, död, tortyr och fattigdom. Kriget fortsätter och nu kommer alla emot oss.

Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna Berlin och från väst engelsmän och amerikaner. Kriget är över snart, Hitlers tid är slut och Tyskland är ännu en gång i samma situation som den var i efter det första kriget.

Read Full Post »

Det är inte bara Tyskland som förlorat, en stor del av mig gick förlorad.

Kriget är över. Till en början trodde jag faktiskt att detta var Tysklands chans att visa sig störst och överlägset alla andra. Så många länder slöt upp emot oss, men vi höll ända in i det sista. Livet lekte, allt gick vår väg och Führern såg ut att lyckas med sitt mästerverk.

Kampen mot våra fiender såg ut att gå vägen, vi tyskar skulle äntligen få vårat utlovade ”Lebensraum”. De flesta tyskar levde lyckligt ett bra tag innan kriget verkligen tog tag i lokalbefolkningen, jag tänker på det brittiska flygvapnets attacker mot Berlin. Det var då folk fick ett ”hum” om hur det var att vara på den förlorande sidan. Jag som äntligen fick mitt jobb på advokatfirman blev som tur inte drabbad av luftanfallet men mycket vart förstört och lite orolig blev man efter det men så mycket mer hände inte.

 Med tiden så fick man höra mer och mer om hur tyska trupper som invaderat delar av Sovjet har haft ihjäl var enda jude som varit inom synhåll och man fick även höra om hur fler och fler så kallade ”Arbetsläger” öppnats och allt fler judar och oliksinnade blir ”transporterade österut”. Men livet lekte på, det vart lite bombningar här och var men jag tycker att det flöt på hyfsat för oss ändå.

Efter att kriget hållit på ett tag som kom den riktiga katastrofen, mitt på ljusa dagen så bombas Berlin igen. Det regnade bomber från det brittiska stridsflygplanen. Jag som var bortrest under den veckan kom tillbaka och fick skåda vår vackra stad i ruiner. Många dog och nästan alla byggnader vart bara grus, det gällde även min arbetsplats och mina kollegor var borta dom med. Jag reste hem till Bochum och bodde med mina föräldrar som lyckligt vis fortfarande är i livet. Man fick även höra att våra trupper började få det svårt när man varit trängda från två håll när man befann sig i Frankrike. Folk började känna oro. Samma år så inträffade det ett mordförsök på Adolf Hitler som mirakulöst överlevde och sedan började hysterin och misstankarna riktades åt alla håll och kanter.

Tiden går och så mycket information om kriget fick man inte men till slut fick man höra att tyska trupper faller och att Sovjetiska trupper närman sig Tyskland, det var då det slog mig att inom en snar framtid så skulle allt inte bli som vi tänkt det. jag började oroa mig.

I april 1945 så var sovjeterna nära, det var bara en fråga om tid. Det tog inte lång tid och den 7 maj 1945 så kapitulerar Tyskland. Den dagen kom som en chock, det var svårt att tro, allt Hitler hade sagt hade gett mig så mycket hopp och att vi skulle förlora kriget fanns inte på kartan. Efter alla tal som jag varit och lyssnat på, efter allt jag läst så kändes det som om vi hade allt under kontroll. Verkligheten slog mig i ansiktet och ont gjorde det, den dagen jag insåg att Tyskland, att vi var besegrade så kände jag sorg som aldrig förr. Landet jag älskar, landet och ledaren jag gett mitt allt till har svikit mig. Det är inte bara Tyskland som förlorat, en stor del av mig gick förlorad.

Read Full Post »

Kläderna var för stora och inga vapen hade de

Det sägs att sekunderna innan man ska dö kan man se hela sitt liv spelas upp. Mitt liv har troligtvis varit alldeles för fullt av händelser, för jag kan bara se bilder från de senaste åren. Mina upplevelser under det stora kriget och min far, ser jag bara som en dimma. Men dö, det är jag säker på att jag kommer göra.

Jag ser våra judiska vänner i vårt stora hus. Efter kristallnatten 1938 blev deras liv aldrig sig likt igen. Inte heller mitt. Den stora jakten på judar började på allvar efter denna hemska natt. Förstörelsen, misshandeln och trakasserierna blev bara värre och värre.  Runt 1941 började den riktigt stora deportationen av tyska judar till koncentrationsläger. Och vad visste vi egentligen om dessa läger? Inte mycket. Ingen besökte ett läger för skojs skull och de som blev skickade dit kom aldrig tillbaka. Våra vänner kunde inte längre ha kvar sin affär på grund av de stora förstörelserna och många av deras bekanta hade börjat lämna Tyskland eller gömt sig för att rädda sina liv. För att rädda våra vänner behövde jag, mor och min syster ta det stora beslutet. Om våra vänner skulle flytta in i ett av våra källarrum och vi skulle hålla dem gömda där. Vi riskerade våra egna liv, men vi ville inte vara några vidriga människor som offrade våra vänners liv. Det gällde att vi var ytterst försiktiga. Inte en enda person utanför vår familj visste om hemligheten.
Källarrummet där de fick bo hade aldrig varit till användning tidigare. Ingen visste att det existerade. Det låg innanför det stora källarrummet som vi använde som förvaringsutrymme. Inga fönster. Dörren gömde vi bakom många stora och tunga kartonger. Men om några av SS-männen skulle undersöka huset, skulle det inte vara någon match att hitta rummet. Men hellre lite camouflage än ingenting. Mat smugglade vi in en gång per dygn. Det var viktigt att vi gjorde det när mörkret hade infallit. Och på dagarna fick ingen röra sig nere i källaren. Vi fick inte ta några risker att bli upptäckta av grannar eller besökare.

Kriget märktes till en början inte av hemma i Bochum. Man levde som vanligt och tidningen skrev om alla länder som kapitulerade en efter en. Polen, Danmark, Norge, Belgien, Holland och Frankrike.
Hitler firade de stora segrarna i Paris och Bochumborna firade också hemma i staden. Överallt pratades det om hur viktig Adolf Hitler var för vårt land och hur han hade byggt upp landet igen efter depressionen. Jag kunde inte mer än hålla med om att han verkligen hade fått igång ekonomin i landet igen och gjort slut på arbetslösheten. Men den där känslan av illamående gnagde hela tiden inom mig. Vi tyskar mådde hur bra som helst, medans många andra folkgrupper blev misshandlade och förnedrade varje dag. Ingen brydde sig längre när en jude låg på marken och fick sparkar emot kroppen. Man tittade inte ens åt det hållet längre. Det tillhörde vardagen.
Jag gick på de fina middagarna med fars gamla vänner. Några hade försvunnit ur sällskapet ochnågra hade kommit till. Kärnan i den ursprungliga vänkretsen var nu uppe i en väldigt hög ålder.

Man fortsatte sina vanliga liv med vardagliga saker så länge det gick. Men goda tider har alltid en vändpunkt. Vi fick höra om massmord på judar runt om i världen t.ex. i Sovjetunionen. I december 1941 fick vi i Bochum besked om att försöket att erövra Moskva i operationen Barbarossa hade misslyckats. Våra arméer pressades tillbaka. Under sommaren så öppnades ännu fler koncentrationsläger. Men det rapporteras även om förluster i Nordafrika.
Ransoneringsbestämmelserna blev strängare, fler och fler fick gå hungriga. När dessa bestämmelser kom blev det en tuff tid för oss. Våra vänner fick ju inga kort. Ingen visste att de fanns kvar i landet och judar i allmänhet hade det svårt att få tillgång till matkorten. Den lilla maten man fick skulle vi alltså behöva dela på ännu fler personer. Vi fick tacka att den svarta marknaden hade blivit stor. Många handlade eller bytte till sig mat och annat nödvändigt. Vi fick tag på ett par ransoneringskort till och kunde i och med det mätta magarna lite mer. Trots den tuffa tiden var vi rätt glada. Vi hade hållt vår hemlighet väldigt länge. Jag hade hört rykten om flera personer som gömt judar och blivit upptäckta. Det skrämde oss!
Men det var inte bara maten som krisade. Bombningarna hade blivit allt fler mot Tyskland. Titt som tätt behövde man besöka skyddsrummen. Många försökte flytta ut till släktingar på landet, eftersom bombningarna nästan alltid var riktade mot städer, industrier och järnvägsnät. Man var vid det här laget väldigt medveten om verkligheten och tog var dag i taget. För ingen visste hur nästa dag skulle se ut.

Det var i den här vevan jag behövde gå ut i kriget och stödja Tyskland. Jag fruktade för att lämna min familj och vänner hemma i Bochum. Att inte veta hur länge till våra judiska vänner kunde hålla sig gömda i det stora huset utan att bli upptäckta.

Livet ute i kriget har varit hemskt. Vi fick dagligen upplysningar om bombningar hemma i Tyskland. Att flygförsvaret inte längre kunde bjuda motstånd och att Britterna ideligen bombade landet. Jag tänkte hela tiden på min familj. Om de var vid liv eller om bombanfall i Bochum tagit deras liv. Vår armé blev hela tiden mindre då vi blev trängda från flera håll. Jag blev chockad då jag en dag såg små barn ansluta sig till gruppen. De kunde inte vara med än sexton år. Kläderna var för stora och inga vapen hade de. Vid det här laget var alla dåligt beväpnade och det var bara en tidsfråga innan landet skulle kapitulera. Jag visste att vi aldrig skulle klara oss. Jag tänkte hela tiden på min familj och vänner. Att jag aldrig mer skulle få se dem igen.

Nu ligger jag här med ett stort skottsår i magen. Blodet rinner och ögonen blir allt suddigare. Smärtan tar andan ur mig och jag vet att det här är mina sista andetag i livet

Read Full Post »

Världen är allt bra orättvist.

Kriget är äntligen över. Vad har Hitler vunnit på detta? En massa pengar som spenderats och miljoner människor om dött kanske?

 Jag har följt kriget genom allt jag hört på radion och läst i tidningar. Det började med att England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Kanada som förklarade krig mot Tyskland 1939. USA var inte på någons sida. Hitler och Stalin delade upp Polen mellan sig. Många polska människor fördes till koncentrationsläger. Man skickade judar till ghetton och barnen med ariskt utseende till fosterhem i Tyskland.

 Tyskland började sedan ta över land efter land. Han ockuperade Danmark och Norge 9 april 1940 och sedan Belgien, Holland och till och med Frankrike. Jag blev chockad över Hitlers prestation. För bara några år sedan var Tyskland ett väldigt fattigt land med många brister. Arbetslöshet, svält och dåligt rykte. Vi var helt enkelt inte mäktiga. Sedan Hitler kom till makten blev Tyskland ett skrämmande och överlägset land igen. Trots att jag inte gillar detta enorma hat mot judar som nazisterna har måste jag dock erkänna att jag beundrar Hitlers insats. Hur kunde en man få ett sådant fattigt land på fötter igen? Otroligt.

 Hitler var nu stolt och självsäker efter att ha besegrat Frankrike. Nu återstod bara England. I augusti 1940 attackerade Hitler de brittiska öarna och även London. Han ville förstöra flygfält och industrier. Han terrorbombade London men lyckades inte särskilt bra. Folket skyddade sig i tunnelbanan. De gjorde ett bra motstånd mot tyskland.

I radion kunde man höra om judarna i Warszawas ghetto. De hade det tufft. Dödsantalet steg på grund av svält och sjukdomar eftersom att det var överbefolkat. Samtidigt som jag satt hemma med mat på bordet.

 I april 1941 tog tyskland över Bulgarien, Grekland och Jugoslavien. Tyskland blir bara mäktigare och mäktigare tack vare Hitler. Nu hade hela Balkanhalvön tagits över. Men Hitler var inte nöjd ännu. Han bröt sitt löfte till Stalin och gick mot anfall i Sovjetunionen. Hitler lyckades ta över stora område eftersom ryssarna var så dåligt förberedda. Dom hade ju ingen aning att Hitler skulle anfalla Sovjetunionen. I december kunde man höra att Tyskland misslyckades med försöket att erövra Moskva. Vi här hemma kunde inte göra något mer än att hålla tummarna och önska att det skulle gå bra för vårt land. Trots att jag hatar krig så vill jag inte att vi ska misslyckas. Jag håller ju fortfarande på vårt land. Men tyvärr blev det bara värre för den tyska armén. I april 1945 närmade sig röda armén och sovjetiska pansarvagnar Berlin. Till slut kapitulerar Tyskland sjunde maj.

Under dessa år har jag förlorat många släktingar och kusiner från Berlin då andra länder bombat staden. De har varit tvungna att gömma sig nere i skyddsrum och inte kunnat gå ut på flera dagar. De yngre kusinerna hade haft det svårast då bomberna föll. De blev otroligt rädda. Förresten blev även de äldre skrämda. Vi hade kontakt med de via brev ett bra tag. De vågade inte fly för att de var för rädda att lämna huset när bomberna släpptes. Till slut fick vi inget svar från dem. Det sista vi hörde från de var i mars 1944. Jag förstod genast vad som hade skett. Man kunde till och med läsa i tidningar att många hade begravts levande. Kanske var någon av de en av mina kusiner? Enormt många judar har dödats, skjutits eller gasats ner i koncentrations läger. Soldater sköt judarna i nacken då de stod vid kanten av raviner och föll ner. Alla judarna från Warszawas ghetto skickades till koncentrationslägret Treblinka i Polen. Många barn har tappat sina föräldrar och många har förlorat sina familjer. Jag tar nu hand om inte bara mina egna barn, utan två andra barn. Ett barn som skickats från Polen som jag måste ta hand om. Och det andra barnet är min kusins dotter som klarade sig i kriget men förlorade både mor och far. Allt detta plågande för oss, vi folket. Tack vare en mans galenskap och girighet. Hans vilja att ta över hela världen. Och sedan misslyckas, och vi får ta all skit pågrund av honom. Världen är allt bra orättvist.

Read Full Post »

Av dessa kolbitar och papper började jag sedan skriva denna text

 Inte långt efter det förra jag skrev förklarade flera länder krig mot Tyskland. Det hade egentligen inte varit mer än en tidsfråga. Så av någon anledning så deltog inte Sovjet från sitt håll utan istället var det lugnt öster ifrån. I alla fall var det lugnt för Tyskland. Men snart började det skrivas mycket i tidningen, om hur judar tvingats flytta in till s.k. ghetton där de levde trångbott och behövde bära en gul davidsstjärna synligt på vänstra bröstet. Det skrevs även om hur polska ariska barn blivit kidnappade och förda till Tyskland. Och i Polen började man också skicka iväg judar till läger.

Plötsligt stod vi i krig mot så många länder att det var svårt att veta vilket land vi ockuperat nu och vilket vi ockuperade för några veckor sedan. Det gick så bra för vårt land och folket firade på gatorna. Man tyckte faktiskt att Hitler att fått arbetslösheten och den ekonomiska krisen att försvinna. Men ett land kan inte fortsätta i framgång och utan motstånd i all evighet och tillslut under bombningarna mot London gavs det motstånd. Berlin bombades och husen stod i ruiner.

Tyskland, Japan och Italien stod nu på samma sida och Ungern och Rumänien slöt upp bakom Tyskland. Med så många länder allierade med Tyskland kunde inget gå fel även om Italien åkte på stryk nere i Nordafrika. Och länder som Bulgarien, Jugoslavien och Grekland tvingades kapitulera när den tyska armén nådde dit. Under den här tiden satt jag mest hemma och väntade skräckslaget på att någon ska komma och föra iväg mig precis som dom gjort med Renate och barnen. Men inte ens de dagar jag rörde mig till affären för att arbeta gav någon mig något större intresse för att jag fanns. Dagar och månader gick och under tiden hade jag mycket tid för att se över vad som egentligen försiggick. Ett tag undrade jag vad det egentligen var för någon mening med att stanna på denna plats. Det skulle kunna vara så lätt att bara ta sig till den plats det varken fanns krig eller hunger.

Tillslut krossade Hitler lugnet mellan Tyskland och Sovjet och bestämde sig för att attackera. Det sades att avrättningarna och dödsantalet som blivit var ofattbar och man kunde bara gissa vad det betydde. Tyskland försökte ett tag att attackera Moskva men pressades tillbaka.

Samtidigt hade Japan bombad en amerikansk flottbas, Pearl Harbor och både USA och England startade krig mot Japan. Jag förstod och förstår fortfarande inte varför Japan har lagt sig i. Jag trodde det här handlade om Tyskland och Europa men jag antar att japanerna passade på att försöka få sin vilja genom när allt var kaos och förvirrat och ingen var beredd på ett anfall från dom.

Det var i mars 1942 det tillslut knackade på min ytterdörr och två SS män stormade in i huset. Jag skulle precis äta min frukost när de klev in och drog ut mig på gatan. De var hårdhänta och snabba, brydde sig inte om att jag fortfarande var klädd i pyjamas och utan strumpor. De puttade in mig i en stor, vit vagn som stod på gatan och drog igen dörren nästan innan jag fått in fötterna. När jag väl inne i bilen började titta mig omkring såg jag att där satt många fler. Både barn och vuxna. Med uttryckslösa ansikten satt de och stirrade ut i det tomma. Någon grät men annars var det helt tyst. I vad som kändes flera timmar åkte vi. Under tiden började fler och fler öppna upp sig och hälsa på varandra och kanske berätta vart man kom ifrån. De flesta var judar men två av oss bara politiska motståndare. Tillslut kom vi fram till något som jag aldrig hade sett förut. Det var en blandning av gigantiska bondgårdar och ett industriområde. En enorm järngrind stod framför oss. En av SS männen öppnade grinden och beordrade oss in. Så skrek de att vi skulle bli visiterade och sa åt oss att börja ta av oss kläderna. Det var ingen som tvekade och efter att vi alla blivit genomsökta väntade nästa grind. “Arbeit Macht Frei”

Varje dag kom fler och fler människor in till lägret. Jag passade alltid på att få höra vad som hänt utanför stängslen sen senast. Folk berättade att det har börjat gå dåligt för Tyskland och man gått med förlust nere i Afrika. Dessutom bombades inte ständerna längre bara på natten utan även mitt på dagen. Det råder kaos i alla större städer och många har dött. I slutet av juli berättade en kvinna att någon utsatt Hitler för mordförsök. Jag kan bara erkänna att jag kände mig besviken för att det inte hade lyckats. För hur mycket kan man egentligen utsätta en människa för? Saker som jag har sätt i det här lägret är något man aldrig kan bli förlåten för. Vem bär ansvaret? De som gjort det otroliga till verklighet eller de som bara titta på och låtit det ske?

Från början var det inte så farligt i vad jag nu visste hette koncentrationslägret. Men efter vad jag hade hört tidigare förstod jag att detta inte skulle hålla i sig länge. Eftersom jag var man och rätt kraftig insåg man att jag passade bra för att arbeta. Det började med att jag var med och lastade verktyg och material runt om på lägret. Det kunde vara till något bygge eller annat som behövde repareras på gården. På detta sätt fick jag röra mig på större områden än vad andra kunde men å andra sidan gick mycket mer energi åt än vad jag kunde samla på mig från mat och vila. Mitt arbete förändrades när man började inse att jag inte var till någon större nytta och man satte mig i arbete för att testa sulor till soldatstövlar. Jag trodde detta skulle bli mycket lättare och det ända jag skulle behöva göra var att se till att sulorna kom ner i rätt sko och att de inte var sönder. Men så var det inte. Varje dag blev vi tvungna att sätta på oss dessa skor och en tung packning och bege oss ut på en grusplan där vi skulle klampa omkring och se hur mycket sulorna och skorna tålde. Inte bara att det var tungt och utmattande, skorna var ofta för små så man fick dra in tårna hela tiden om man inte ville få fula sår på tåspetsarna. Jag trodde inte det fanns någonting positivt med detta arbete men så blev jag medveten om vad jag gjorde. Varje dag började med att vi öppnade upp stora lådor fulla med skor och såg till att pappret i varje sko, som används till att hålla skon så prydlig som möjligt, togs ut. Då fick jag en ide. När alla fångvaktare såg ut att titta åt ett annat håll ryckte jag åt mig dessa papper och tryckte ner innanför mina kläder. Utanför stod en stor grill, som jag dock aldrig setts använda men som var full av kol. Av dessa kolbitar och papper började jag sedan skriva denna text som jag sedan har tryckt ner i en av soldatskorna igen som skulle tillbaka till soldaterna. Om någon någonsin kommer att upptäcka detta brev hoppas jag du inte låter det gå med vinden utan läser allt ordentligt och kanske, kanske kan du få en förståelse för alla oss människor som tvingats att gå genom detta.

Read Full Post »

Jäklar nu tjuter flyglarmet!

Hej igen, nu har det hela börjat, det som vi alla har fruktat, ett andra krig är igång. England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Kanada har förklarat krig mot Tyskland. Mitt land har allierat sig med Sovjetunionen. Hitler skrev ett kontrakt med Stalin där de båda länderna Tyskland och Sovjetunionen lovade att inte anfalla varandra. Det känns bra att vi har Sovjet på vår sida eftersom det är ett stort land och tillsammans kan vi då försvara våra länder.

När kriget väl bröt ut tänkte jag mycket på far som nu var ute i kriget och stred för sitt land. Jag ville aldrig att han skulle behöva ge sig ut i kriget igen men mina böner blev inte besvarade. Han blev iväg skickad till armén där han nu gör sitt allra bästa för att rädda vårt land. Mor som nu börjar bli gammal har förlorat hoppet tillbaka om att far ska komma tillbaka och är inte sig själv längre. Därför bor jag och min bror fortfarande hemma, vi vill inte att hon ska behöva vara ensam.

Jag och min bror har precis som vi lovade far innan han for iväg satsat på utbildningen som gjort oss till vad vi är idag. Tack vare far och hans kloka ord har vi två tillsammans kämpat vi på utan honom och nått våra mål. Min bror har träffat nu sedan en tid tillbaka en kvinna vid namn Stephanie och nu har de blivit förlovade. Jag var så glad för min brors skull när han kom hem med nyheten. Den gången min bror kom hem med nyheten var det en av få gånger mamma log med hela ansiktet. Jag saknar det leendet, det gör mig så varm och det smittar av sig.

Efter kriget pågått i drygt 5 veckor var Polen uppdelat mellan Tyskland och Sovjet som utlovat. Efter det fortsatte kriget som många trodde skulle bli ett kort krig. Men så blev det inte. Näst på tur för Tyskland blev Norge och Danmark som utan några större förluster blev övertaget av vårt land. Anledningen till att Hitler ville ha främst Norge var för att ta över viktiga transporter som gick genom Norge. Det gjorde att länder som tillexempel Storbritannien inte längre fick vapen skickade till sig bl.a. Efter att nord-länderna anfallits blev Belgien, Holland och Frankrike.

Jag kan inte säga att jag är glad att det är krig men jag det är skönt att det just nu är vårt land som har övertaget. Hade vi varit en av dem länderna som nu anfallits och blivit övertaget av fiender så skulle saker och ting inte alls se lika bra ut för mig längre. Det låter själviskt men det är ju sant.

Hitler gör rätt i att fira av den simpla anledningen att vårt land växer och blir större samtidigt som det är lättare att få ett bra jobb nu än förut. Mycket är positivt för mig och min familj förutom för far som verkligen åter igen får se sanningen i vitögat, hur det verkligen är i krig. Han lär ha sett utvecklingen i vapenindustrin. Det har definitivt moderniserats. Men det är sorgligt att tänka på all död som det här kriget orsakar. Det är verkligen svårt att bortse från det. Hur pass dåligt andra har det jämfört med mig.

Efter att London attackerats av Tyskland har nu London besvarat med bombattacker i Berlin. Kriget närmar sig mig, mitt hus, mitt land. Det är hemskt.

Vi har nu heller inte bara Sovjet på vår sida utan Japan och Italien står även på vår sida nu.

 Hemma har min familj inte på ett tag fått brev från far och det gör mig orolig. Tänk om han inte kommer tillbaka? Mor skulle bli alldeles utom sig. Jag kan inte ens tänka mig hur hon skulle bli när hon redan förlorat hoppet men jag tror även att hon kommer att förlora sig själv. Jag har försökt att skjuta undan den tanken att jag aldrig mer kanske aldrig kommer få att se honom igen. Det gör att känslan av trygghet försvinner för det har jag alltid hittat hos min far. Min bror försöker ge mig stöd så mycket han kan men så fort jag blir ensam igen och står och lagat mat till mamma och mig så kommer den där ihåliga känslan tillbaka och tårarna börjar genast rinna. Det är okontrollerbart eftersom det bara kommer. När det väl börjar är det så svårt att sluta och det blir då svårare att ta hand om mor som nästan inte visar några känslor längre. Jag är helt säker på att hon gömmer alla sina känslor på insidan för det kommer ju inte ut. Det gör mig så orolig. Nu är det inte längre jag som tas om hand om mina föräldrar som det var när jag var liten utan det är nu tvärt om.

Jag har nu läst att judarna från Polen som erövrades år 1939 förts till avskilda ghetton. Det får ingen mat eller dryck vilket gör att de svälter och fler dör… Hur mycket död ska det här kriget orsaka?  Finns det inget slut på det hela?

I november 1940 slöt även Ungern och Rumänien upp vid mitt lands sida. Det gör att vi nu fått fler över på vår sida och det gör det svårare att besegra Tyskland. Men Hitler förberedde något för en del oväntat och andra väntat, att anfalla Ryssland trots att han undertecknat ett kontrakt där han lovade att inte anfalla Ryssland. Jag tror att Ryssland kan bli svårt att överta. Det är ett stort land med många män som försvarar sitt land. Tänk om vi blir tvungna att ge oss och blir tvungna att kapitulera? Var det här ett förhastat beslut? Tyvärr känns det så, jag hoppas att jag har fel…

Anfallet mot Ryssland s.k. Barbossa operationen började genom att alla judar iskallt sköts ner av soldater från Ukraina och Estland, hemskt är det. En del av judarna som sköts blev tvungna att gräva sina egna gravar innan de blev beskjutna. Skjutningen var inte den enda metoden som användes mot judarna utan en del brändes, levande, eller så dränktes dem. Jag kan nog inte själv föreställa mig det förens jag får se det med de egna ögon men jag hoppas jag slipper det. Det är egentligen hur fegt som helst att fly från sanningen men jag vill inte se det bara. Det skulle bli för mycket.

På senare tid blev antalet dödsfall av judar förskräckligt höga. I sovjet avrättades 33 000 judar i området Kiev samtidigt som 19 000 judar dog i Odessa i sovjet. Allt detta sker i dem förskräckliga koncentrationslägerna. Det är både barn, kvinnor och män som får vara med om det här förskräckliga.

Kontrarationsantalet ökar och fler judar skickas in för att ovetande möta sin död.

Jag hörde på radion att det första försöket att ta över Moskva misslyckas. Det jag befarade hände, Tyskland blev tvungna att dra sig tillbaka. Jag undrar om far fortfarande är i livet. Jag och min bror försöker att diskutera det så lite som möjligt men vi undrar ju hur det går för far.

Även nyheten om att japaner har bombat sönder den amerikanska basen Pearl Harbor. Det har gjort att U. S. A. gått från neutralt land som inte är med i kriget till att nu delta i kriget, de är nu i krig med Tyskland.

Det hemska beskedet har kommit, far har blivit ordentligt sårad och kämpar nu för sitt på ett tyskt sjukhus. Jag hoppas han klarar sig, jag tänker på honom hela tiden. Mor äter inte längre. Vi är alla så oroliga för både far och mor. Bomber faller över Tyskland. Den sista delen av hoppets låga har dött ut. Kriget närmar sig.

Jag måste ändå säga att jag är nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv. Jag har både haft dåliga och goda stunder i mitt liv, jag har haft en underbar familj, jag har utbildat mig till sjuksköterska så jag kan rädda liv en dag. Jag har inte långt kvar tills min utbildning nått sitt slut.

Jäklar nu tjuter flyglarmet, jag måste ta mor ner till skyddsrummet. Hon kan nämligen inte gå själv så jag måste springa och hämta henne och bära henne ner till skyddsrummet. Min bror sover middag med Stephanie, jag måste hinna väcka dem också! Nu är det brått!

Jag hoppas det kriget når sitt slut snart. För många har dött och lidit. Det måste nu sitt slut, snarast.

Read Full Post »

Varför gör ingen någonting åt all galenskap som pågår?

Första gången jag skriver på flera år nu, och det känns bra att jag äntligen får uttrycka mig som jag vill i min kära dagbok. Min dotter My har vuxit mycket och jag har blivigt så mycket äldre nu sen första gången jag skrev, jag har blivigt en gammal gubbe som många i Mys ålder säger nu förtiden. Jag lever fortfarande hos familjen Eschenbach med min familj. Min lilla My föddes i Eschenbach hus och alla grannar och folket runtomkring tror att hon är familjen Eschenbach dotter. Och hon betraktas som en tysk flicka. Min fru och dotter jobbar som städare i huset och My handlar åt dem. Ingen vet om att vi bor i Eschenbach hus än.

Krigen pågår fortfarande nu för fullt 1939, fast den här gången har England, Nya Zeeland, Kanada förklarat krig mot Tyskland och U.S. A är neutrala, dem är alltså inte en del av kriget och det är ju bra. Dem ville nog inte rasa ekonomiskt skulle jag tro. Det är mycket dyrt att kriga. Men att England och dem länderna som ställde upp på kriget gjorde det nog av en orsak. Dem ska dela upp Polen mellan sig. Nazisterna har även tagit över, de skickade 50000 polska barn med ariskt utseende till Tyska fosterhem.  Och de unga polska barnen som är judar och över tio år måste bära en Davidstjänor på sina kläder.

Ett år sedan kör nazisterna på för fullt. De skickar alla polska judar till koncentrations läger och Tyskarna ockuperar Danmark och Norge dem har även anfallit frankrike, Belgien och Holland. Det känns så värdelöst och slöseri på människors liv. Den 23 juni firas Hitler som mest och även folk som inte är uttalade nazister är stolta över vad Hitler har åstadkommit . Han satte igång ekonomin och fick mycket makt. Många talar nu positivt om Hitler men de dem inte vet är att det är på judarnas, homosexuellas, handikappades och icke ariskas bekostnad.

 Stalins sovjetunion är även ute efter Baltikum, det är synd att han inte kan få mer makt på ett annat sätt än att ockupera en massa länder. Och Tyskarna fortsätter att attackera brittiska öar och även London. Men sedan slog sig japan Italien och tyskland sig på en och samma sida.

Det är för mycket död nu i november, alla judar i Warszawas ghetto har nu ingen kontakt med omvärlden och tusentals lider av köld, svält, och sjukdomar. Det har även dött ett flertal. Jag undrar hur nazisterna känner när dem bär alla döda kroppar, att de är orsaken till den avlidnes död. Dem kunde ha hindrat detta men gör ingenting. Njuter nazisterna av att se på när oskyldiga människor dör? Även i december pågår hårda strider i Nordafrika hårda strider och Italien får stryk men även snackas det om soldaternas krigsförmåga.

Konstigt nog så har Rudolf Hess försvunnit år 1941, alla blev förvånade även Hitler eftersom att dem var vänner och även vän till furen, då säger man oftast hej då. Men det gick rykten om att han blivigt galen så de lät alla Hess män gripas efter att de hittat honom i Storbritannien. En månad senare i juni fortsätter Tyskland med sitt anfallskrig. Ett tag senare bröt Hitler sitt löfte till Stalin och attackerade sovjetunionen då uppdraget var att utrota alla fientliga element för att skapa det så kallade lebensraum åt det tyska folket.  

Nu i juli har man börjat skjuta alla judar i Ukraina. Dem fångar alla räknar dem och sedan skjuter de dem. Sedan finns det även fyra insatsgrupper som opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Det är så hemskt med alla dödsskjutningar som sker ständigt oftast vid ravinerna närheten av byarna eller staden. Några bränns även levande om dem inte skjuts till döds eller dränks i svarta havet. Nu har jag insett att mänskligheten är borta. Nazisterna ifrån SS har till och med beställt dödande insektsmedel som förmodligen ska användas på fångarna i Auschwitz, så att man blir av med alla löss och insekter

33 000 judar har avrättats från Kievområdet i ravinen nära sovjetunionen allt från barn till åldringar. Så hemska nazisterna är. Varför döda barnen? Dem skadar ju inte samhället på något sätt. Flera tusentals judar har avrättats på grund av att en person. Varför frågar sig inte folket sig om detta är rätt eller fel. Varför gör ingen någonting åt all galenskap som pågår?

Då var det dags för tyskarna att erövra Moskva men de misslyckades med försöket och nu är dem länder som samarbetade, emot varandra. U.S. A och England förklarade krig mot japan för att någon meddelade att japanska stridsplan attackerade amerikanska flottbasen.

Mycket snack om vad som ska hända med judarna pågår nu 1942. Det sägs att de tänker transportera oss österut men de öppnade en mängd nya koncentrationsläger istället. Tanken var tydligen att 300 000 judar från Warszawa gettot skulle sändas dit. Kriget fortsätter att flyta på i december och inget positivt hände dock där. Men 1943 i februari bröt General Paulus mot Hitler order. Han kapitulerade stalingrad.

Sedan i mars år 1944 började sovjetiska trupper befinna sig i polen, men man började istället bomba Berlin och många människor begravs levande och dör. Tyskland fortsätter att strida och har nu landsatt sig längs den franska kusten i Normandie. Sedan hände det en mycket chockerande händelse. Någon försökte mörda Hitler men misslyckade tyvärr med sitt försök. Jag förstår att många vill ha honom död. Jag vill inte låta hemsk men jag hoppades att han skulle dö. Sedan år 1945 i januari hade Warszawa fallit och flyktingar försöker från alla håll att ta sig in i Berlin men den röda armen närmar sig Berlin.

Äntligen kriget är över i Europa. Det känns så bra, jag har nog aldrig känt mig så här. En känsla som jag bara vill ha kvar för evigt. Och jag är så hjärtligt tacksam mot familjen Eschenbach som riskerat sina liv för oss. Inte många skulle ställa upp som de gjorde. Min dotter my har ju varit tvungen att gå i den där skolan som man lär ut om nazismens och om Hitler. Det var obligatoriskt och jag ville ju inte att hon skulle gå i den skolan men jag hade inget val. Antigen går hon dit och låssas lyssna eller så protesterar hon och blir hon avrättad eller skickad till ett koncentrations läger.

Att kriget är över för alltid tvivlar jag på. Men man kan ju alltid hoppas att det är det. Vi är nog dem judar som har haft mest tur i denna värld. Att vi har kunnat bo hos en familj utan att behöva ge tillbaka någonting är helt underbart. Och att under alla dem här åren har de riskerat sina liv för ett par judar som inte var värda ett piss. Som nästan alla ville se döda.

Vi blev som en och samma familj med familjen Eschenbach. Trots att dem var kristna och vi var judar var vi som en familj. Och jag står i skuld till dem i resten av mitt liv. Dock har jag förlorat tusentals släktingar och vänner men det stoppar inte mig från att vara lycklig. Jag har ju alltid min egen familj hos mig. Jag hoppas att de andra som är i koncentrationslägren blir fria nu och att alla mår bra. Gud välsigna familjen Eschenbach och jag hoppas att alla ni andra människor dör ute som riskerat era liv för några främlingar och mår bra och det viktigaste av allt, att ni är lyckliga.

Read Full Post »