Vem var Franz Pfeiffer?

Några sista ord

Jag har nu fyllt hela 70 år. Känslorna är så blandade när jag tänker tillbaka på mitt liv, mina många år här i världen. Bara genom att skriva får jag en slags surrealistisk känsla i mig – nästan som om jag var ung igen. Jag minns hur jag skrev om mitt liv, om mina tankar och känslor – det var alltid något som lugnade mig. Det lilla svarta skrivhäftet med mina texter har jag inte öppnat på flera år. Idag, på min 70-årsdag, var första gången på länge som jag vågade göra en resa igenom mitt liv. Man brukar säga att ett fotografi säger mer än tusen ord. För mig är det texterna som verkligen talar ut, som berättar något. En bild vittnar bara om något yttre, i bästa fall återger den ett minne. En text däremot, den säger så mycket mer.

Varför jag bestämde mig för att skriva just idag ska jag tala om. Det är nämligen så, att för några veckor sedan fick jag en helt oväntad förfrågan om att göra en intervju. – En intervju? – Av mig? Frågade jag förvånat. Hade de tagit fel? Franz Pfeiffer – det är väl Herrn? Ja…jo…det var jag. Jag fick reda på att de ville intervjua civila, att de gjorde någon slags minnesbok av första och andra världskriget. Först var jag kritisk mot detta, men när jag tänkte på själva boken gick jag med på det. Jag älskar trots allt att skriva och detta skulle vara en ära för mig. Jag var otroligt nervös innan, men efter en liten stund kände jag mig mer tillfreds med situationen. Eftersom intervjun är en del av min livshistoria, tänkte jag skriva ner den i skrivhäftet. Jag har bestämt mig för att denna bok ska gå i arv och jag ska uppmana kommande generationer att bidra till dessa memoarer.

Jag satte mig i en fåtölj och en ung man vid namn Heinz Tischler hälsade mig välkommen. Goddag, Herr Pfeiffer. Vi är väldigt tacksamma för att Ni ställer upp på den här intervjun. Har Ni några frågor innan vi börjar? Det hade jag inte, så jag bad honom att fortsätta.

– Ni var blott fjorton år när det första kriget bröt ut, hur har det påverkat Er barndom?

Jag har ett flertal texter från min barndom – både före och efter kriget. Det som jag kan se när jag läser dessa är att kriget nog medförde en viss mognad och verklighetsinsikt – även om barn inte borde ha den tillvaron som sin verklighet. Generellt sätt tvingades jag in i vuxenlivet tidigare än vad jag kanske hade gjort någon annanstans. Jag fick en inblick i arbetslivet och jag lärde mig att inse värdet av pengar. Jag fick även en inblick i politiken och jag tvingades erfara vad vissa människor var kapabla till att göra. Vi förändrades och härdades nog allihopa  – vare sig vi ville eller inte.

– Intressant. Det talas mycket nu om tyskarna, som Ni säkert vet. Majoriteten förundras över att så många människor accepterade Hitler som sin ledare. Har Ni något att säga om detta?

Jag har aldrig varit positiv till Hitler, men hade jag sagt det öppet för några år sedan hade jag direkt skickats till ett koncentrationsläger. Där hade jag blivit misshandlad, torterad eller mördad. Den värld som vi levde i var helt isolerad. Många blev hjärntvättade och resten var för rädda för att vidta åtgärder. Man kan inte dra alla över en kam, men jag tror att många var mycket naiva när det gällde Hitler. Situationen här i Tyskland var extremt svår. Vi var desperata. Hitler kom som en ”räddare i nöden” och erbjöd arbeten och förbättringar, vilket var vad vi alla var i behov av. Han spelade på människors desperation och hopp och sakta men säkert satte han sin plan i verket. Det hela började oskyldigt och slutade som en katastrof. Jag minns själv hur jag ville tro på att han kunde vara Tysklands ledare, men jag gick aldrig på hans propaganda. Tyvärr var det många andra som gjorde det.

– Första världskriget var förödande för Tyskland. Trots detta startade Hitler ett till krig. Vad tror Ni det beror på?

Hitler har alltid varit känd för sin girighet. Jag tror att det handlade om just det – girighet  och maktbegär. Kanske ville han återfå vår stolthet. Den stolthet som många menade att vi förlorade under det första världskriget. Allting gick mycket snabbt. Efter en enda provokation var det för sent – vi befann oss återigen i ett krig. Angående stoltheten kan jag inte heller se att vi återfick den – tvärtom. Idag verkar många tala illa om tyskar  och beskylla oss för Hitlers misstag. Jag kan inte låta bli att ta illa upp, men jag antar att vi alla drogs ner i fördärvet på ett eller annat sätt.

– Tyskland verkade krigsmässigt ha kommit upp på fötter igen, men ändå valde Hitler att kapitulera. Någon kommentar?

Vi förlorade – men så är det i livet. Kanske var det helt enkelt så att vår Herre gav Hitler sitt straff. Jag tror inte att någon människa kan komma undan ostraffat efter att ha utfört sådana hemskheter. Någon rättvisa måste det väl ändå finnas här i världen, tycker ni inte det?

– Givetvis. Hur har kriget påverkat Ert liv nu i efterhand?

Jag och min gamla skolkamrat, Gretchen, förlovade oss under andra världskriget. När kriget tagit slut och ekonomin blivit mer stabil gifte vi oss och fick ett barn, Greta. Hon är vacker som sin mor och hon är min stora glädje i livet. Men jag skulle aldrig ha kunnat få henne under kriget. Det skulle ha varit extremt svårt att uppfostra ett barn under de omständigheter som rådde. Vi fick barn väldigt sent, Gretchen och jag. Kriget har påverkat min syn på saker och ting, jag kan fortfarande se tydliga spår av det ibland. Vissa nätter – även om det blivit färre med åren – får jag återigen besök av de traumatiska minnena från kriget. Drömmar, som på många sätt är så avlägsna kan ibland kännas så nära. Jag kan känna, lukta, smaka – ja nästan röra det. Jag har fortfarande kvar känslan av att vara ung och rädd. Den känslan kommer jag nog aldrig förlora.

Denna intervju trycktes sedan i en tjock mörkgrå bok. Jag minns hur jag med spänning öppnade paketet jag fått med posten och kände mig  rörd av blotta åsynen. Jag gick raka vägen hem med boken tryckt hårt mot bröstet, låste upp dörren och satte mig i min favoritfåtölj. Jag började att läsa, mer och mer levde jag mig in boken. Det var som att återuppleva allt igen – på gott och ont. Jag läste om så många andra som haft det precis som jag. Jag läste också om dem som haft det värre. Det går inte att beskriva den här känslan med ord, men det var verkligen en speciell upplevelse. Föreställ dig att du hela livet har gått och trott att du var den enda…den enda som förstod. Inte så att du har haft det värst – inte på långa vägar. Men att ingen skulle kunna förstå just den unika känsla som just du upplevde. Sedan sitter du plötsligt där – kanske 50 år senare –och inser att det finns så många människor som någon gång i livet känt precis som du.

Detta var de sista orden i Franz dagbok. Han dog den 17 juli år 1971, sittandes i sin käraste fåtölj. I hans famn låg en tjock grå bok – hans favoritbok. När jag öppnade boken föll det ut två fotografier.  Det ena var ett kort på mig då jag blott var ett litet flickebarn. Den andra var på en otroligt vacker kvinna. Det tog mig några sekunder att inse att denna kvinna var min mor – Gretchen. Jag läste för första gången igenom hans svarta skrivhäfte, vilket han så hemlighetsfullt suttit och skrivit i så länge jag kan minnas. Jag blev så rörd. Det var den finaste gåvan – det vackraste arvet man kunde få – ty det känns som att en bit av honom finns kvar i denna bok. En sådan gåva önskar jag själv kunna ge till mina barn en vacker dag. Så jag har beslutat, att idag, på min 16-årsdag ska jag börja att hedra min fader. Jag ska öva på min handstil och bidra med min del till vårt familjearv. Tills vi hörs igen – Auf Wiedersehen.

Greta Pfeiffer

Read Full Post »

Vem var Gerda Maier?

Till minne av Gerda Maier som den 19: e augusti år 1944 blev min hjälte. En hjälte som räddade mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang över gräsmattan med mig i famnen samtidigt som bomber träffade marken under oss. Det fick henne att springa ännu fortare. Hon hann få ner mig i skyddsrummet och kollade på mig skräckslagna ögon. Hon tvekade över mig och kom att tänka på något i sista stund. ”Jag måste hämta min bror ”, sa hon med rädsla i ögonen. ”Jag kan inte låta honom dö. Du måste lova att stanna här nere vad som än händer tills jag kommer tillbaka. Du sätter dig där nere i hörnet och rör dig inte. Öppna inte luckan förens det blivit tyst. Du måste lova mig det.” Jag hade nickat till svar och svalt hårt. Sedan sa hon sina sista ord ”jag älskar dig mamma”.  Sedan stängdes luckan och det enda ljuskällan i rummet var några levande ljus. Jag kröp ner till hörnet och väntade och bad att Gerda och hennes bror skulle komma tillbaka. Jag väntade ett bra tag innan jag hörde skrik utanför. Luckan öppnades och Gerdas bror och hans flickvän hoppade ner innan luckan stängdes igen med en smäll. Sedan hördes en bomb slå ner utanför och jag förstod genast vad som hade hänt. Vi var tysta nere i skyddsrummet tills chocken gått över och sorgen tog vid. Gerda var borta. Jag skulle aldrig mer få se henne igen. ”Det är mitt fel” hade hennes bror sagt samtidigt som jag makade mig fram för att hålla om dem båda. ”Säg inte så” hade jag sade med gråten i rösten.

Det var en sorglig dag för oss och vi sa inte mycket därefter om det som hade hänt. Jag höll mig för mig själv den natten och jag kunde inte sova. Det sved i ögonen för jag hade gråtit så mycket.

 Jag har ända sedan dess frågat mig själv om kriget var värt alla dom här förlusterna och mitt svar är än idag det samma, nej. Kriget tog min man och mitt barn ifrån. De förtjänade bättre. Gerda dog så ung och ibland önskar jag att jag kunde ha tagit hennes plats. Gerda dog 44 år gammal och jag har alltid varit stolt över henne. Hon och min man är mina största förluster. Dom var värda alla pengar i världen. Dom var speciella. Trots att jag förlorade så många överlevde ändå hennes bror och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Han får mig alltid att le när han hälsar på mig i min nya bostad i Wien i Österrike. Han har nu fått barn och lever ett lyckligt liv med sin fru Stephanie. Jag är så glad för hans skull. Jag vet att Gerda och min man någonstans uppe i himlen ler mot honom och mig och det går inte en dag utan att jag saknar dom. Men samtidigt är jag glad att dom har varandra.

 Ibland har jag svårt att förstå hur nazisterna kom till makten. De hade ett bra inflytande från början och de lät ett tag lovande att låta de komma till makten. Men det slutade så illa för oss här i Tyskland i många andra länder som fick ta mycket stryk och fick ofattbara förluster. Deras makt fick sitt slut och vårt land fick än en gång ta ett hårt pris med stora förluster. Ryssland tog hem segern och vann kriget. De var ett stort för Tyskland och det hade jag på känn från allra första början. Det som är jobbigt här i slutändan är att man trodde på allt det Hitler sa, att allt skulle bli bra igen och jag ångrar att jag litade och trodde på allt han sa. Det var ju trots allt bara ord. Det är ju så lätt att göra en sak och sedan göra en annan. Men jag tror att kriget slutade så illa för Hitler blev maktgalen. Det är lätt att bli när man är så högt uppsatt. Jag har besökt koncentrationsläger i Tyskland och jag kommer att ha svårt att glömma de trånga rummen människor fick leva i. Hur de behandlades, det är helt ofattbart och det var så svårt att förstå hur pass dåligt judar t.ex. fick leva i koncentrationsläger. Hur pass dåligt skick det var i.

 Jag har levt mitt liv, mina dagar är räknade. Jag ha fått gå igenom mycket i mina dar men jag ångrar ändå inga beslut jag tagit. Jag har gjort mitt. Snart är det dags att få uppleva ett nytt äventyr då jag åter få leva med min dotter och man igen. Mina hjältar.

Read Full Post »

Vem var Emalina Hartmann?

Döden kändes långt ifrån ensam

Ravensbrück kom att bli min död. Alla vi kvinnor i det vänstra ledet gick mot döden. Men istället för att säga ”döden” så kallade de dem för ”duscharna”. En snabb död. Många skrek, andra accepterade det bara och såg vägen till himlen. Hade man sett vägen till helvetet hade det inte varit så farligt faktiskt, för vad vi hade upplevt de senaste månaderna var värre än det värsta tänkbara helvetet. Jag bad en sista bön innan de sjuka människorna tog mitt liv. Jag bad för mina barn, min man och Cillas familj. Jag bad även för mitt land, även fast det inte förtjänade det. Jag bad mest för de som orsakade detta, att deras liv skulle bli hemskt. Hitler och hans landsmän som lyckades manipulera en hel värld. Dock måste jag erkänna att han var skicklig. Han valde rätt tidpunkt, då Tyskland behövde det som mest. Folket kände en hämdlysthet sen första världskriget och det förnedrande Versaillesfördraget. Samtidigt så brottades de med hungern och den ekonomiska krisen. Folket behövde en hjälpande hand, och den handen kom att bli nazisternas. En hand som var hjälpande till en början, tills Hitler hade vunnit folkets tillit och respekt. Det var då det kom att ändras. Han blev maktgalen, och han kunde inte få nog av känslan att härja. Samtidigt hade han en högerhand som var lika maktgalen, Stalin. Tillsammans skapade de en värld av krig, tills Hitler blev snäppet värre och högg Stalin i ryggen. Ingen vågade längre stå emot Hitler som var kapabel till vad som helst. Tyskland påverkades extremt. Vissa som Hitler lyckades hjärntvätta, de som hyllade kriget. Som tyckte att respekten för Tyskland var på väg tillbaka, vilket den skulle, till vilket pris som helst. Sedan har vi vad de kallade ”syndabockarna”. De som var lätta att trycka ned, och skylla på. Judarna, de handikappade och många fler. Läget förvärrades för varje år som gick. Det var som att Hitler och hans män ville ha mer och mer. När de hade erövrat ett land så gav de sig direkt på nästa. Men efter några år fick de andra länderna nog. Detta behövde stoppas. Tysklands regerning krisade ett tag, men detta lyckades stabiliseras. Jag tror att kriget slutade av en anledning främst. Folk insåg allvaret. När brittiska trupper tog sig in på koncentrationslägrerna så insåg världen vilket högt antal människor som dött, eller sårats. Och folk insåg att denna värld de levde i var oacceptabel. Många länder fick nog, och detta gjorde att de kunde krossa Tyskland. Det var tur att de andra länderna bestämde sig för att krypa ut ur sina hål och göra något åt situationen! Även fast jag trodde att kriget nått sitt slut, så vet man aldrig hur det hade kunnat fortsätta.

Det finns inget straff rimligt straff för Hitler och de andra som ligger bakom detta. Ingenting kan göra så att vi alla får tillbaka våra döttrar, söner, mammor, pappor, syskon och vänner. Det finns inget pris de kan betala. Det finns inga ursäkter som hjälper. Jag förlorade alla mina anhöriga i kriget. Eller, min familj vet jag inget om. Men det värsta är inte bara min familj. Utan alla som dog, och den siffran är extremt hög. Döden kändes iallafall långt ifrån ensam, mer som en befrielse från detta elände.

Read Full Post »

Vem var Günter Schäfer?

Född den 8 juni 1900 – död den 11 feb 1943

Günter Schäfer kom från en mycket välbärgad familj som vid hans tidiga ålder flyttade från hemlandet Österrike till Tyskland på grund av ett bankjobb fadern erbjudits. Günter levde fridfullt och med stora drömmar, ville en dag bli pilot trots faderns flera försök att få honom på andra tankar.

Han hann inte fylla mer än 14 år innan kriget blev en del av hans liv. Fadern kallades ut i krig men kom hem till största delen oskadd. Detta kom att bli en stor förändring i Günters liv. Han och hans familj berördes ordentligt under den ekonomiska krisen och familjen schäfer gick från överklassen till den nedre mellanklassen. Günter tog arbete på stadens egna tidning där han klättrade uppåt från lärling till journalist. Genom tidningen hade han en öppen väg ut i landet och visste precis vad som skedde. Men när NSDAP började komma till makten och judarna beskylldes som anledningen till det stora kriget och krisen efter blev det svårt för honom att ha sin position kvar. Länge trakasserades hans familj offentligt av nazister pga. deras religiösa tro.

1923 flyttades Günters tvillingbror till München eftersom han ville ta sig tillbaka till Österrike. Det sista man hörde av honom var i ett brev som beskrev kuppen av Hitler i München. Man har aldrig hittat hans kropp men man tror han blev begraven i en massgrav i ett koncentrationsläger precis utanför den tyska gränsen till Österrike.

1939 dog både hans far och mor och eftersom brodern var borta tog han över hela huset själv. Kort därefter delade han huset med en kvinnan och två barn. Denna kvinna var förutom modern den enda kvinna som någonsin funnits i hans liv och detta var en mycket trevlig tid för Günter trots de hemskheter som fanns på utsidan. Men plötsligt förändrades den trevliga känslan. Familjen tvingades ut ur landet eftersom de var polacker. Och 1942 knackade det tillslut på dörren för hans del och han tvingades bort från Bochum till koncentrationsläger, arbetsläger.

Detta vet man genom flera brev man hittat av Günter hos släktingar och vänner. Genom brev och släktingar har man också kunnat säga vad Günter själv tyckte om nazismen, Hitler och kriget:

Nazisterna och Hitler utlovade mat och arbete och vad de lovade blev till sanningen. Detta gjorde att folk fick förtroende för dem och kunde komma till makten. Nazisterna gav vissa människor stora förhoppningar medan andra människors hopp försvann. De fick de tyska medborgarna att vända ryggen mot judarna och anse att allt var deras fel. En av anledningarna till det andra världskriget var Hitlers besatthet av att utöka Tysklands territorium. När sedan Tyskland gick till anfall mot Polen förklarade både Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland och det andra världskriget startar. Günter själv fick aldrig vara med om något slut av kriget men när Tyskland satte igång operation Barbossa, anfall mot Sovjet började de också gräva sin egen grav. Sovjet och de allierade gick ihop och skapade motstånd från två håll av Tyskland och detta gjorde att Tyskland tillslut kunde besegras. Vid den här tidpunkten hade också Tyskland gått med för stora förluster för att kunna ersättas och var försvagade.

Den 11 februari försökte Günter och fyra andra på koncentrationslägret på ett rymningsförsök men blev stoppade och avrättade på plats.

Det enda som bevisar om Günters tid i koncentrationslägret är ett sista brev skrivet av honom som man hittade i en soldatsko i slutet av kriget. Man beslöt att bränna upp brevet men det försvann spårlöst några timmar innan detta skulle ske.

Brevet avslutades med dessa meningar: “Om någon någonsin kommer att upptäcka detta brev hoppas jag du inte låter det gå med vinden utan läser allt ordentligt och kanske, kanske kan du få en förståelse för alla oss människor som tvingats att gå genom detta.”

Och kanske var det precis denna förståelse som fick någon eller några att rädda detta brev från att bli uppbränt och hållas borta från offentligheten i över 15 år.

Till minne av Günter Schäfer för en vilja att överleva 1900-1975

Read Full Post »

Vem var Joseph Weber?

År 1945.

Det tog sin tid. Efter flera månaders av svält och misshandel i koncentrationslägret dyker engelsmän och amerikanare plötsligt upp. ”Kriget är slut!” skanderar dessa soldater som nu har blivit våra hjältar. Vi är plötsligt fria människor. En man i svart kostym och brunt långt hår kommer fram till mig och frågar med engelsk brytning om han kan ställa några frågor till mig. Fortfarande i chock, svarar jag på hans frågor.

Hur kom nazisterna till makten?

Hjärntvätt och en desperat befolkning. Efter att ha levt i det fattigaste Tyskland på länge, dyker plötsligt Hitler upp och lovar jobb och trygghet till alla i landet. Och han håller även sina löften. Det är judarnas fel till att vi förlorade 1:a världskriget, och de blir genast syndabockar för all ondska och negativitet som sker i världen. Tillslut hamnar hans parti i riksdagen och då börjar folk lyssna på riktigt. Allt han sade satte nu spår i alla tyskars hjärnor, åsikter och tankar. Allting blev plötsligt glasklart; allting var judarnas fel, och de skulle utrotas till varje pris. Det fanns ett fåtal människor som fortfarande kunde se klart och förstå att det han gjorde egentligen var fel. Jag var en av dessa människor.

Hur hade jag det under kriget?

Efter en hård uppväxt med två döda föräldrar och med två yngre systrar att ta hand om, lärde jag mig snabbt hur man överlever i en tuff miljö. Utan dessa egenskaper skulle jag inte leva idag, och det är något som hjälpte mig genom hela kriget. Då alla andra började lyssna på en främmande man med främmande åsikter, lärde jag att stänga av öronen och kritisera honom istället. Jag lyckades organisera en motståndsrörelse som kämpade emot denna propaganda, och vi höll Bochum fritt från SA- och SS-soldater i drygt ett år; en tid då alla andra städer redan var infekterade. Tillslut plockade de in oss, en och en, och då hade vi ingen chans.

Varför stannade jag kvar i Tyskland genom hela kriget, trots all repression?

Jag ville inte ge vika för alla nazister, jag tänkte inte lämna mitt gamla Tyskland pga ett parti som har förändrat landet till en slags mördarnation. Jag kände att så länge jag stannade i Tyskland, skulle nazisterna aldrig ”vinna”.

Jag har överlevt ett världskrig. Jag överlevde bombnedslagen 1943, jag överlevde  mordet på mina två systrar, och nu har jag överlevt koncentrationslägret 1945. Ingen kan ta död på mig. Det enda som kan ta mitt liv är tiden.

Joseph Weber dog år 1962 av ålder och gamla skador från koncentrationslägret. Efter kriget åkte han runt i olika skolor i Tyskland och berättade sin historia och inspirerade flera människor till att berätta sina historier, bl.a. Otto Frank – den kända författaren.

Fyra år efter hans död döpte man en gata i Bochum i hans namn; gatan han bodde på, ända in till sista andetaget.

Read Full Post »

Vem var Cilla Reisinger?

Min mamma överlevde kriget. Resten av sina år spenderade hon med oss barn och hon var genuint lycklig. 1987 dog min älskade mor. Med ett leende på läpparna. Hon blev 87 år gammal och hon fick det liv hon önskade sig. Vi separerades under kriget men jag och mina syskon återförenades med mamma när vi befriades från koncentrationslägret Ravensbrück. Jag kommer så väl ihåg hennes historier och hennes sista minnen från Ravensbrück. Låt mig berätta dem för er.

Det var en mörk och regnig dag och alla fångar tvingades ställa sig i två led. Ett led som gick åt vänster och ett som gick åt höger. Amalina, mammas bästa vän, fick stå i det vänstra ledet och mamma i det högra. Det var den sista gången de två vännerna såg varandra. Ledet åt vänster, det som Amalina stod i, de ledet gick till gaskamrarna. Och de i mammas led fick arbeta på fälten. Några timmar senare kom britterna och räddade dem. Mamma sa alltid att hon förstod exakt vad som skulle hända när de skiljdes åt. Hon visste. Hon sa alltid att de tog en lång tid att glömma allt, eller hon glömde ju aldrig det som hade hänt men det tog en lång tid att starta om. Leva ett nytt liv.

Mamma hade förlorat många under kriget. Sin man, sin vän, sin mor, sin far och många bekanta. Jag kommer inte ihåg så mycket från min tid i Ravensbrück och tur är väl det. Det är mycket som man idag fortfarande undrar. Hur kunde nazisterna komma till makten i Tyskland? Hitler lovade att alla skulle få jobb, frihet och mat. Han lovade helt enkelt folket en drastisk förändring till ett bättre liv. Ett bättre Tyskland. Adolf Hitler och hans anhängare utnyttjade folkets situation, folket var desperata. Inflationen var löjligt stor och folket svalt ihjäl och han utnyttjade den situationen. Folket ville ha ett bättre liv så många litade på hans ord. Något som den senare skulle få ångra för alltid. Nazisterna påverkade Tyskland och dess befolkning oerhört mycket. Folk dog och folk levde i misär. Enligt mig var det värre än innan Hitler kom till makten. Men det var inte endast det. Hitler fick folk att vända sig mot varandra. Folk anmälde judar, homosexuella, kommunister och alla som inte ansågs vara normala bara för att rädda sitt eget skinn.

Många i Tyskland tyckte att fredsvillkoren efter andra världskriget var för hårda och många var extremt missnöjda. När Hitler kom till makten så utnyttjade han folks missnöje till att starta krig. Men jag tror även att det berodde på att han var makt galen och ville att den ariska rasen skulle överleva och inte påverkas av andra ”smutsiga” raser. Han såg helt enkelt till att göra det han ville göra. Utan några invändningar.

Kriget tog tack och lov slut. Men det skulle aldrig ha startats från början. När Hitler märkte att hans planer misslyckades så fegade han ur. Jag tror inte att han tyckte att det han hade gjort var fel, tvärtom. Jag tror att han insåg att demokratin skulle segra än en gång. Han orsakade så mycket smärta och var hjärnan bakom massmord. Och han kunde inte ens låta sig ställas in för rätta. Han tog livet av sig. Det bevisar bara hur feg han var.

Denna text tillägnar jag alla som dog under andra världskriget. Alla som föll offer för grymhetens planer och alla anhöriga. Må ni äntligen vila i frid.

Read Full Post »

Vem var Dietrich Haase?

Till minne av Dietrich Haase 1900-1945

Tänk om alla varit lika kloka som Dietrich. Lika goda och osjälviska. Då hade det här hemska kriget aldrig ägt rum. Alla personer som plågats och behövt offra sina liv hade istället fått leva ett långt liv och uppfylla alla sina drömmar. Om alla vi andra anat samma sak som Dietrich anade. Då hade det inte slutat så här och vi hade inte behövt känna chocken när vi nu ser verkligheten framför oss.

Dietrich flyttade under sin uppväxt till Bochum. Han levde i en välbärgad familj med en far som var läkare. Han gjorde allting för att andra människor skulle må bra, precis så som Dietrich också växte upp och gjorde. Han var den mest osjälviska person jag någonsin träffat. Han klagade aldrig över sin situation eftersom han alltid ansåg att han hade det långt ifrån så dåligt som många andra. Men trots hans positiva inställning kan inte ens han ha levt så bra under krigsåren. Det var en riktigt tuff tid för alla i Tyskland. Hur förmögen man än var.

Men hur började då allt? Efter det första stora kriget blev ekonomin rubbad pga. de stora krigsskulderna och arbetslösheten som var hög. Pengar var ingenting värda. Människor försökte hela tiden överleva dagen. Adolf Hitler kom som en frälsare och gav människorna nytt hopp. Han var en god talare och organisatör som lovade jobb och ett bättre Tyskland. Till en början höll han löftena och fick mer och mer att säga till om och blev allt mäktigare. Människor hoppades på en bättre framtid med denna duktiga och engagerade man som ledare. De blev helt besatta. Ju längre tiden gick och Hitlers ideologi om det ”rena Tyskland ” fick genomslag och arbetslägrena blev fler, så började också människor ana att allt inte stod rätt till. Men rädslan tog över och de valde att blunda för verkligheten. Så länge man själv och familjen hade det bra och inte var i fara så var man tyst och lydde.

Tänk om alla varit som Dietrich. Hållt fast vid sina vänner trots religion. Inte gripits av rädslan utan ställt upp i alla lägen. Då hade inte tidigare goda vänner och grannar skiljts åt av raspolitiken och rädslan. Ghettona hade aldrig uppkommit i städerna och klasskillnaderna hade inte varit så tydliga. Hitlers tankar hade aldrig fått fotfäste.

Under Hitlers väg till makten hamnade han under period i fängelse. Han skrev boken Mein Kampf där han beskrev hur han ville skaffa ”Lebensraum” åt Tyskland genom att erövra markområden i öster. Han ville kompensera för tyskarnas nederlag i första världskriget. Och genom ett avtal med Stalin bestämmer sig fienderna för att tillsammans ockupera Polen. Det är startskottet för andra världskriget.

Det var i slutskedet av kriget du min vän, inte längre kunde undvika  att dras in i det militära. Tyskland hade tömts på unga män, villiga att kämpa för sitt land. Vår stolthet och övertygelse började ge vika. Vi förlorade alltmer. Du sa till mig innan du åkte att jag varit din trognaste vän som du delat åsikterna emot kriget med. Du tackade och bad mig titta till din mamma och syster. Precis som om du visste att vi aldrig mer skulle ses. Det är en stor sorg för mig att du inte fick uppleva freden och se att det du trott på var rätt! Att omvärden vände sig mot allt Hitler stått för! Du fick aldrig uppleva den totala förnedringen Hitler själv utsatte oss för: sitt eget självmord! Inte ens han vågade se sanningen i vitögat!

Så mycket lidande så många människor fått utstå. Så många miljoner döda! Hela världen blöder och sörjer. Hur kunde det sluta så här? Jag förstår att omvärlden vill dela Tyskland i två halvor. De vill inte se det här kriget upprepas! Men det var ju inte bara Tyskland som var en oroshärd. Många nationer angrep varandra. Men de allierade var starkare tillsammans och alla gick emot oss i slutet.

Den sista vårmånaden blev också din sista. I krigsslutet förblödde du av en skottskada. En skottskada som med en skicklig läkare likt din egen far i närheten, hade kunnat stoppa blödningen. Jag såg ändå glädjen i din mors ögon att hon kunde få hem dig och ordna en begravning. Många andra av våra avlidna landsmän kom tillbaka hem igen.

Jag glömmer aldrig vår vänskap. Den har betytt mycket för mig. Du har lämnat ett stort tomrum.

Din tillgivne vän

Read Full Post »

Vem var Robert Meyer?

Robert Meyer

Dog den dag hans bror försökte att rädda honom ur koncentrationslägret.

Det var samt den dag som kriget äntligen tagit slut.

Varför kom nazisterna till makten?

Hitler lät till en början som en bra ledare för vår nation genom att han lovade människorna att ingen skulle bli arbetslös och en massa andra lockande löften. Men så fort dom fick makten så började dom att styra och ställa. När andra världskriget bröt ut så blev han bara mer och mer makt galen så folk försökte få bort honom och mörda honom för att han hatade Judar, men misslyckades. Robert satt i ett koncentrationsläger en lång tid men där såg han verkligen vad Hitler och hans anhängare gick för.

Vad gjorde Nazisterna vid makten?

Nazisterna skapade koncentrationsläger. Dom som inte följde reglerna var tvungna att åka dit.

Nazisterna var dom som bland annat skapade stora arméer och gick till attack mot länder och det tror jag var anledningen till andra världskriget. Tyska soldaterna retade upp dom andra länderna men till slut drog sig tysklands arme tillbaka. Det tror jag var bra så att det inte bara hade blivit ett blod bad. I och med att dom tyska soldaterna drog sig tillbaka blev dom andra länderna medvetna om att vi fortfarande hade ett försvar och inte var helt hjälplösa. Eftersom om soldaterna inte hade retirerat så hade antagligen dom utrotat tyskarna ur sitt land.

Hur levde man under andra världskriget?

På koncentrationslägret var det äcklig mat om man ens fick någon. Alla blev bara mer och mer trötta och sjuka och smalare och om man var för smal var man tvungen att ställa sig i duschen och gasas ihjäl. Var man för sjuk eller för jobbig blev man också dödad.

Robert var en bra vän, dom flesta gillade honom.

Hans far dog i första världskriget hans mor dog i spanska sjukan och hans bror står ensam kvar.

( Detta lästes upp av prästen )

Read Full Post »