Döden kändes långt ifrån ensam
Ravensbrück kom att bli min död. Alla vi kvinnor i det vänstra ledet gick mot döden. Men istället för att säga ”döden” så kallade de dem för ”duscharna”. En snabb död. Många skrek, andra accepterade det bara och såg vägen till himlen. Hade man sett vägen till helvetet hade det inte varit så farligt faktiskt, för vad vi hade upplevt de senaste månaderna var värre än det värsta tänkbara helvetet. Jag bad en sista bön innan de sjuka människorna tog mitt liv. Jag bad för mina barn, min man och Cillas familj. Jag bad även för mitt land, även fast det inte förtjänade det. Jag bad mest för de som orsakade detta, att deras liv skulle bli hemskt. Hitler och hans landsmän som lyckades manipulera en hel värld. Dock måste jag erkänna att han var skicklig. Han valde rätt tidpunkt, då Tyskland behövde det som mest. Folket kände en hämdlysthet sen första världskriget och det förnedrande Versaillesfördraget. Samtidigt så brottades de med hungern och den ekonomiska krisen. Folket behövde en hjälpande hand, och den handen kom att bli nazisternas. En hand som var hjälpande till en början, tills Hitler hade vunnit folkets tillit och respekt. Det var då det kom att ändras. Han blev maktgalen, och han kunde inte få nog av känslan att härja. Samtidigt hade han en högerhand som var lika maktgalen, Stalin. Tillsammans skapade de en värld av krig, tills Hitler blev snäppet värre och högg Stalin i ryggen. Ingen vågade längre stå emot Hitler som var kapabel till vad som helst. Tyskland påverkades extremt. Vissa som Hitler lyckades hjärntvätta, de som hyllade kriget. Som tyckte att respekten för Tyskland var på väg tillbaka, vilket den skulle, till vilket pris som helst. Sedan har vi vad de kallade ”syndabockarna”. De som var lätta att trycka ned, och skylla på. Judarna, de handikappade och många fler. Läget förvärrades för varje år som gick. Det var som att Hitler och hans män ville ha mer och mer. När de hade erövrat ett land så gav de sig direkt på nästa. Men efter några år fick de andra länderna nog. Detta behövde stoppas. Tysklands regerning krisade ett tag, men detta lyckades stabiliseras. Jag tror att kriget slutade av en anledning främst. Folk insåg allvaret. När brittiska trupper tog sig in på koncentrationslägrerna så insåg världen vilket högt antal människor som dött, eller sårats. Och folk insåg att denna värld de levde i var oacceptabel. Många länder fick nog, och detta gjorde att de kunde krossa Tyskland. Det var tur att de andra länderna bestämde sig för att krypa ut ur sina hål och göra något åt situationen! Även fast jag trodde att kriget nått sitt slut, så vet man aldrig hur det hade kunnat fortsätta.
Det finns inget straff rimligt straff för Hitler och de andra som ligger bakom detta. Ingenting kan göra så att vi alla får tillbaka våra döttrar, söner, mammor, pappor, syskon och vänner. Det finns inget pris de kan betala. Det finns inga ursäkter som hjälper. Jag förlorade alla mina anhöriga i kriget. Eller, min familj vet jag inget om. Men det värsta är inte bara min familj. Utan alla som dog, och den siffran är extremt hög. Döden kändes iallafall långt ifrån ensam, mer som en befrielse från detta elände.
Lämna en kommentar