Rädslan i Bochum

Efter middagen så kom far in med dagens tidning. ”Frans Ferdinand och Sophie har skjutits i Sarajevo 28 juni. Jag förstår inte varför de gjorde det. Det är liksom helt onödigt att försöka åstadkomma nåt så dumt. Det kommer att bli krig. Problemet med krig att det kostar pengar. Tyskland kommer att bli indragen i det här. Egentligen så är inte familjen så himla oroad förutom mamma. Hon måste alltid tänka på det värsta som kan hända. Det är lire lugnare på gatorna än vanligt tycker jag. Några av mina kompisar överdriver tycker jag. Kan vara lite tystare än vanligt. Det sägs att kriget snart slutar. Men vad är snart för något? De kanske försöker lugna ner alla. Jag tror att det kommer sluta tidigt. Jag tänker alltid positivt.

Read Full Post »

Alla är så glad

Hej igen!                                                                                                                                                                  

Det var länge sedan jag skrev. Har inte riktigt haft tid att skriva. Jag har hört att kriget kommer snart och jag stör mig på det att ingen bryr sig. Alla är så glad och tror att kriget bara kommer att hålla på i några veckor. Men jag är säker på att det kommer att hålla på längre.                   

Jag tror att Tyskland kommer att förlora. Men jag går inte runt och tänker på det hela tiden.  Livet blir bara jobbigare men jag hoppas på bättre tider. Mina bröder har blivit inkallade till armen.   Jag hoppas att jag kommer att se bröderna igen.

Read Full Post »

Alla spjut är vända mot oss

Det vädras krig i luften. Ganska löjlig start på det hela, men jag är helt med på att stötta mitt fosterland i strid. Jag har sökt som frivillig till armén med falsk legitimation. Jag väntar på brevet med besked. Jag har inte berättat om det för mina föräldrar men om vi ska i strid mot både Ryssland och Frankrike och Gud vet hur många fler länder så måste alla göra vår plikt och hjälpa till så gott som vi kan. Jag kanske inte är den störste eller mest utbildade men jag kan i alla fall hantera ett vapen. Det lärde jag mig av min far när vi var ute och jagade för några år sedan. Min far och mor suckar och tror att kriget endast kommer leda till elände men jag tror att det kommer bli riktigt roligt. Vi måste straffa de jävla slaverna som sköt Franz och hans hustru. De påstår att det var en terroristorganisation, ”Svarta handen”, som gjorde det. Det tror jag inte en sekund på, de sköts på order av deras regering. Vidrigt, det är vad det är. Jag är beredd att göra allt för mitt fosterland. Några av mina äldre vänner har redan rekryterats och påbörjat en snabbutbildning för att kunna vara i beredskap som reserver. De sa att de ska försöka fixa in mig också. Min far ser inte ljust på kriget, som sagt, men han säger att de i alla fall kommer behöva mer stål till vapen vilket kommer leda till att inkomsterna på gruvan blir större och farsan kanske får en kraftig bonus. Jag tror inte att jag kommer tillåtas gå med i armén p.g.a. min ålder. Men det känns i alla fall bra att ha försökt. Jag hatar att dedär jävla Ryssarna ska lägga sig i allting. Och Fransmännen dessutom, vi kommer ju gå i strid åt två håll. Det kommer inte bli ett särskilt trevligt krig, jag är inte så naiv att jag tror att det går att vinna utan förluster, men jag tror att det kommer vara nyttigt för landet. Vi behöver stärka nationalkänslan. Finns det något bättre sätt att göra det än att gå i krig? Nej det tror varken jag eller mina vänner. Och om jag inte kommer in i armén så får jag väl sitta hemma och skicka brev till mina kamrater i strid för att stärka deras moral och mod.

Jag lyssnar på radion varje kväll numera, jag vill veta vad som händer så fort det har hänt. ”Kunskap är det starkaste vapnet” brukar min far säga. Jag vet inte vad jag ska med kunskapen till riktigt, men det känns bra att hålla sig uppdaterad i alla fall. Jag har bl.a. hört att även England har lagt sig i kriget. Det ser ut som att det kommer bli något vi aldrig sett förut, ett världskrig. Och alla spjut är vända mot oss. Som tur är så har vi god ekonomi tillsammans med en allmän värnplikt och god vapentillverkning. Så vi har ett par spjut vi med. Jag undrar varför inte Italienarna lyfter upp sina spjut. De ska ju vara allierade med oss. Men ja, vad kan man säga om Italien egentligen. De har inte så mycket att säga till om här i världen.

Jag håller tummarna för alla våra soldater att de ska kunna komma hem till sina familjer, och jag håller tummarna för mitt land att vi ska komma segrande ur detta krig, detta stora krig.

Read Full Post »

Nu hoppas man för det bästa för fosterlandet

Den svarta veckan utbröts, efter att Markus hört att Frans Ferdinand och hans hustru dödats av den så kallade terroristgruppen ”svarta handen”  

Markus ”vet” att kriget kommer att vara tragiskt och många kommer att dö dessutom vet han att det kommer att bli stort och många länder kommer att lägga sig in i kriget.

Han vet nu att hans kusin i frankrike kommer att vara tvungen att kriga mot tyskland så det blir bara inte ett krig mot länder men mot familj. Markus försöker nu att inte bry säg om kriget så mycket men försöker ägna sig mer åt skola så det påverkar inte Markus så mycket som förväntat. Kriget kommer att bli ett oförglömligt krig och det vet han om det för att det är storländerna som krigar och det har redan börjat så han får bara sitta och vänta på mer nyheter och det sprids rykten/nyheter via folk så fort. Just nu så har han fixat ett litet jobb på en sko affär och han får lite pengar som betalt, det nöjer han säg med för att han e så liten och pengar är inte det han tänker på.

Nu när kriget har börjat så är det hans kusin som blir huvudtanken för att man vill inte förlora en släkting, efter att kriget börjat så blev det ekonomiska problem för att man bidrog till kriget för att man ska få mat, vapen till soldaterna…..

Nu hoppas man för det bästa för fosterlandet.

Read Full Post »

En oväntad händelse

Det var en helt vanlig eftermiddag hemma hos oss, familjen Pfeiffer. Jag satt och dagdrömde som vanligt, ständigt letandes efter en ny ursäkt för att slippa undan matematikläxan. Mor satt i vardagsrummet med symaskinen framför sig, greppandes en telefon i vänstra handen. Jag minns när hon fick den där telefonen som en försenad bröllopsgåva. Den var visst värd mycket pengar, men inte kunde hon släppa taget om den. Trots det var hon alltid lika fokuserad och fållade sitt tyg med samma precision. Tick, tack, tick, tack… hörde man klockan gå. Jag undrar hur många sekunder jag hade suttit där vid köksbordet, stirrandes ut i intet. Säkert flera miljoner…

Hursomhelst, jag ska komma till saken. Jag satt alltså och tänkte på allt från hur stor sannolikheten var att jag skulle klara det här förbannade matteprovet (ursäkta mig mor om du läser det här) till Gretchens varma leende, när mor plötsligt ropar från vardagsrummet. Lättad över chansen till en ny tidsfördröjning, (eller åtminstone en anledning till en bensträckare), sprang jag ut till mor med ett finurligt leende på läpparna. ”Franz,” sa hon nedstämt. ”Kom hit, jag måste berätta något för dig. Jag pratade precis med Gretchens mor.” 

Jag kände hur kinderna hettade till när jag hörde hennes namn och tittade generat ner i marken. Vad kunde hon ha velat? Jo, hon var tydligen väldigt upprörd, men det var helt förståeligt, sade mor. En våg av obehag rullade över mig. Hade Gretchen sett mina blickar? Hade hon pratat med sin mor mån tro? ”Franz, lyssnar du”? Ja, jo det gjorde jag. Hennes mor hade fått ett brev från en släkting. ”Du har ju säkert hört om konflikterna mellan Österrike-Ungern och Serbien i skolan”. Jo hennes släkting hade skrivit att det nu hade tagits ett steg ytterligare. Ja det var allvarligt tydligen. Österrike-Ungerns tronföljare, Frans Ferdinand, och hans hustru, Sofie, hade i somras befunnit sig i Sarajevo, Serbiens Huvudstad. Ja, de hade kommit på besök bara, ingen långvarig vistelse hade de planerat. 

Allting hade varit harmoniskt och trevligt, men plötsligt hände något fruktansvärt och chockerande. 

”Har du hört talas om rörelsen Svarta Handen?” sade mor, samtidigt som hon omedvetet sänkte rösten en aning. Jo, det var ju den där terrorist gruppen, den hade man ju hört talas om. ”Ja, kan du tänka dig vad som hände, den 28 juni i Sarajevo? Det var troligen någon från Svarta Handen som hade mördat tronföljarparet, helt kallblodigt.”

Gabriel Princip tror jag bestämt att jag hörde nämnas, ja han var väl misstänkt. Det var så hemskt, usch ja. Att offra två liv, bara för att markera fientligheten mot österrikarna och ungrarna, för att markera att de inte hörde hemma där. Folket var ju helt förtvivlat, det var ju förståeligt. Folket ville då bland annat vara med i Serbiens polisutredningen omgående fallet, det var ju viktigt att gå till botten med det här! Jag hörde att de ville ha inflytande över regeringen också, inte kunde man ju lite på Serberna. Serberna tog tydligen illa upp och rätt som det var hade det hela utmynnat i en krigsförklaring, Som om de önskade ett blodbad, usch så hemskt. Självklart ställde vårt land upp också, men ack nej, inte borde man lösa allting med våld, glöm aldrig det Franz lilla. Man kan ju tycka att krigsförklaringen hade varit nog, men sedan fick man höra att Serberna hade fått Ryssarna bakom sig. De kände väl sig hotade antar jag. ”Usch så hemskt”, sa mor och fällde en tår. ”Jag gillar inte det här, Franz. Hur det än går så kommer liv spillas. Att dö i en sjukdom, ja det är väl en sak för sig. Men att dö nästintill frivilligt, i kampen för något som borde hanteras på ett moget sätt?” Jag kunde inte låta bli att tänka på far när hon nämnde sjukdomen, vilket hon garanterat också gjorde. Så vi satt där i soffan, helt tysta i nästan en timme. Inga ord behövdes, vi förstod varandra så väl.  

Nu har det gått en månad sen dess. Det är nu augusti och fler och fler har gått med i kriget, det hela verkar bli större än vad jag hade trott. Jag har blandade känslor just nu. Själv har jag ju ingen släkting ute i kriget, men många av mina vänner är ju inte lika lyckligt lottade som jag. Stämningen i klassen har generellt blivit sämre och det är sällan som jag får se Gretchen le nu för tiden. Jag saknar hennes leende. Jag saknar skratten i korridorerna, hennes tindrande ögon. Jag saknar allt det där. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är spännande, det här med kriget. Jag kan inte heller ignorera min längtan efter att komma ut dit själv en dag, att få marschera längs stadens gator, lyssnandes till folkets jubel. För visst jublar de också. Jo, det är nog mest flickorna som gråter, pojkarna är uppspelta. Kanske är allt bara en fasad, ett spel, men jag vill tro att det hela var genuint i alla fall. Det jublas mycket faktiskt, nu när jag tänker efter. Det tros hålla på någon vecka, det här kriget, och vi sägs ha goda chanser att ta hem segern. Vi har ju trots allt en god och utvecklad vapenhandel, vilket borde väga tyngre än ryssarnas höga folkantal. Nog med spekulation, jag måste nog börja att dra mig tillbaka från skrivandet nu. Även om jag skulle föredra att förneka och dra ut på det faktum att jag har sysslor att utföra, ligger fortfarande matteläxan och bränner i väskan. Skärpning Franz! Men så länge det finns sysslor att undvika och ursäkter är ett behov, kan jag garantera att jag återkommer och berättar mer. Kanske har kriget nått sitt slut vid det laget. Vi får väl se.  

Auf Wiedersehen.

Read Full Post »

Vem vet? utom Gud.

Tjena, Didier igen det har skrivits och diskuterats väldigt mycket om Frans död då den så kallade ”svarta handen” dödade Frans och hans hustru Sophie som åkte till Sarajevo på besök. Själv så tycker jag att det var riktigt dumt gjort för att nu kommer det att bli krig och den kanske varar jätte länge och nu när Tyskland är indragen så känner jag mig väldigt orolig för detta. För att min bror Drogba kommer att delta i kriget och han kanske blir skadad eller dör och det vill inte jag för att de har jag absolut ingen som kan försörja mig och ta hand om mig.

Men det som gör mig förbannad är ju att min bror måste delta i kriget, tack vare en liten odugling vid namn Princip som gjorde så att det blev en kedjereaktion om det som hände som slutligen ledde till ett världskrig. Tack vare de jävla serberna som de dödade den stackars Frans Ferdinand och hans fru. Men jag blir också arg att det inte är obligatoriskt att delta i kriget eller inte. För att antagligen kommer det bli ett långt krig även fast det står att det kanske tar upp till 4-5 veckor. Vem vet? utom Gud.

Read Full Post »

Alla ser så glada ut och många har gjort fina grejer till paraden

Nu har mina två bröder blivit inkallade till millitären, det säga att dom ska kriga mot Ryssland, England och Frankrike. Dom säger att kriget inte kommer att pågå jätte länge så det är inte värsta grejen. Alla verkar vara jätte glada! Till och med min mamma. Hon är stolt att hennes söner äntligen ska vara män. Jag tycker att det är en dålig still att visa sina söner att man är män bara för att man ska ut och kriga! DÖDA MÄNNISKOR! Det man hörs mest nu förtiden när man är ute och handlar är tex, Frans Ferdinand och hans hustru Sophie som blev mördade av en terroristgrupp som kallas för svarta handen.
Jag vet inte vem dom är, men dom verkar inte vara goda personer. Och så pratas det om kriget och vem som har blivit inkallad. Alla ser så glada ut och många har gjort fina grejer till paraden som ska hända snart. Enligt mig så är det bara onödigt att vara glad när det är krig. Det tycker mina kompisar också. Men några av dom tycker att det är jätte coolt.
 
Innan mina bröder gick till det som kallade den stora paraden så lovade dom att sköta sig. Mamma började grina och sa att hon var stolt över dom! Och att pappa också skulle vara det. Jag tror inte att pappa skulle vara stolt över att dom blev inkallade. Tänk om dom dör, då är det bara jag och mamma kvar. När dom nu gick så började mamma stor gråta. Hon ville inte gråta framför dom för då skulle dom inte må bra. Jag förstod mamma och kramade om henne.

Read Full Post »

Kriget kommer snart

Hej, Jag har nu växt lite sen det förra brevet och är nu 14 år. Jag har hört om Ferdinand och hans fru Sophie. Kriget kommer snart. Men jag och min familj störs inte så mycket av det. Visst är det lugnare på gatorna men annars är det som vanligt. Alla mina kompisar är lite tystare än vanligt men de förstår man ju. Jag är inte så orolig för kriget för jag vet att det bara kommer hålla på i några veckor. Det är vad de säger i allafall. Men jag vet att det kommer hålla på längre.

Read Full Post »

Jag håller en god min men inom mig gnager ännu oron

För ett tag sedan hörde jag mor prata med en väninna om de brutala mordet på Frans Ferdinand, Österrikes kronprins, och hans fru Sophie. De hade varit på stadsbesök i Sarajevo och tydligen hade det varit stor brist på säkerhet eftersom de blev skjutna i sin bil mitt på gatan. Mördaren var från terroristgruppen ”Svarta Handen” och det hela hade varit välplanerat. Jag kan fortfarande ej förstå hur någon kan så kallblodigt mörda en annan människa, inte ens om det gällde krig skulle jag kunna ta någons liv. Efter att jag hört den hemska nyheten så tänkte jag med en gång att detta skulle få katastrofala konsekvenser och att det skulle komma fler dåliga nyheter inom kort.  

Och jag hade rätt. Nu ligger stora del av av Europa i krig. Allt började med att Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien och nu är plötsligt både Frankrike, Ryssland och Tyskland inblandade. Allt beror på att vissa länder är allierade, så blir ett land indraget följer alla med. Mor och far har inte velat prata så om kriget så jag vet inte så mycket men det viktiga att veta för mig är att Tyskland nu är inblandade i ett stort krig och att det kommer påverka både mig och mina vänners familjer. Många tror att det kommer vara över snart och att vi kommer segra, men jag är osäker. Jag har aldrig tyckt det är rätt att döda men vissa tycker man ska skydda och hedra sitt land. Jag vet att några i min klass är positivt inställda inför kriget och firar med stora delar av Tyskland. Jag försöker att dela landets glädje men innerst inne är jag riktigt orolig och jag tror många är det utan att visa det. Det kan vara så mycket lättare att bara följa med strömmen än att visa rädslan. 

Far blev snabbt inkallad till armén. Jag kunde se att både mor och far blev oroliga över beskedet. Jag tror att mor var mest orolig över att far kanske ej återvänder medan far mest oroade sig över vår ekonomi men han verkade väldigt säker på att komma hem igen helskinnad. Jag däremot oroar mig för att far ska bli en kallblodig mördare likt dem i ”Svarta Handen”. Han har alltid lärt mig att våld är fel men gör ett krig att det blir rätt? Får man mörda andra om man gör det för att skydda sitt land? Jag vet att jag inte borde tänka så och att jag borde hedra mitt land men är inte det vad de andra länderna också försöker göra? Om alla då bara slutade kriga skulle ju ingen behöva offra sitt liv för landet. Jag pratade med far innan han for och han lovade mig att klara sig igenom kriget och att komma tillbaka som samma man han är nu. Kriget skulle ju bara hålla i någon vecka och han skulle försöka att inte döda om han inte behövde. Jag vet att han bara sa så eftersom han tycker jag är för ung för att höra den hemska sanningen men det är väl självklart att man måste döda i ett krig? Jag håller en god min men inom mig gnager ännu oron.  

Det har redan gått flera veckor utan ett slut på kriget eller ett besked från far. Här hemma är det brist på pengar. Det finns en liten mängd sparade och fars bror hjälper oss med lite bröd men det är knappt att hans egen familj har mat på bordet. Mor har börjat jobba som sömmerska ty hon är väldigt duktig på att sy och vi behöver pengarna. Jag vet att hon inte vill eftersom nu måste jag ta hand om tvillingarna mer och får ett mycket större ansvar än jag borde ha men hon måste göra allt för att förhindra att vi svälter. Mitt liv har med andra ord blivit betydligt mer komplicerat sedan kriget startade och jag känner på mig att mer kommer hända innan krigets slut. Just nu är det enda som får mig att fortsätta kämpa hoppet om att mina vänners familjer ska klara sig och självklart att min egen familj ska klara sig igenom denna kris. Jag väntar varje dag på ett livstecken från far men för varje timme som går ökar känslan av att det är ett dödsbesked jag kommer få.

Read Full Post »

Det är ganska skrämmande ute på gatorna nu för tiden

Jag fick precis fick reda på att Frans och Ferdinand och hans hustru Sophie hade skjutits av terrorist grupp vid namnet ”SVARTA HANDEN ” mor berättade allt med en skakigt röst för mig när jag kom hem från skolan. Det är ganska skrämmande ute på gatorna nu för tiden för man vet aldrig vart man hamnar sen och det som är så underligt är människorna som fortfarande jublar efter den hemska nyheten staden fick reda på idag. Både mina kompisar och mina släktingar verka vara skräckslagna av händelsen. Och jag hörde min mamma och moster prata om att min kusin och min mosters man skulle vara med i armén och till slut sa de att min mosters man skulle gå och min kusin skulle stanna hemma för att han var för ung. Men enligt mig borde inte nån av de tvingas gå för att jag tror att man kan lösa våld utan krig d.v.s prata om saken och komma på ett förslag än att kriga men i det här läget tror jag nog inte att det kommer att funka för ingen kommer att lyssna men en dag när jag blir en president kommer jag inte utsätta landet till i en sådan situation men den enda saken jag ber om är mina släktingar som ska vara med på kriget kommer hem levande.

En sak till inte jag förstår inte varför ö-u förklarade krig mot Serbien och Tyskland bestämde sig för att hjälpa Österrike-Ungerns vårt allians vilken enligt min åsikt gjorde så att vårt land blev utsatt i fara. Men sen efteråt kom Ryssland & England med i kriget så kriget blev värre på nåt sätt. Jag är oroligt för att många människor som inte har gjort nåt(oskyldiga människor) skadas pågrund av kriget och vissa till och med dör för sitt lands heder och en del av de är barn som är 15 och över.Men för eller senare kommer kriget att få sitt slut och jag längtar verkligen efter den dagen då vi blir fria från krig och fria från vår bekymmer.

Read Full Post »