År 1945.
Det tog sin tid. Efter flera månaders av svält och misshandel i koncentrationslägret dyker engelsmän och amerikanare plötsligt upp. ”Kriget är slut!” skanderar dessa soldater som nu har blivit våra hjältar. Vi är plötsligt fria människor. En man i svart kostym och brunt långt hår kommer fram till mig och frågar med engelsk brytning om han kan ställa några frågor till mig. Fortfarande i chock, svarar jag på hans frågor.
Hur kom nazisterna till makten?
Hjärntvätt och en desperat befolkning. Efter att ha levt i det fattigaste Tyskland på länge, dyker plötsligt Hitler upp och lovar jobb och trygghet till alla i landet. Och han håller även sina löften. Det är judarnas fel till att vi förlorade 1:a världskriget, och de blir genast syndabockar för all ondska och negativitet som sker i världen. Tillslut hamnar hans parti i riksdagen och då börjar folk lyssna på riktigt. Allt han sade satte nu spår i alla tyskars hjärnor, åsikter och tankar. Allting blev plötsligt glasklart; allting var judarnas fel, och de skulle utrotas till varje pris. Det fanns ett fåtal människor som fortfarande kunde se klart och förstå att det han gjorde egentligen var fel. Jag var en av dessa människor.
Hur hade jag det under kriget?
Efter en hård uppväxt med två döda föräldrar och med två yngre systrar att ta hand om, lärde jag mig snabbt hur man överlever i en tuff miljö. Utan dessa egenskaper skulle jag inte leva idag, och det är något som hjälpte mig genom hela kriget. Då alla andra började lyssna på en främmande man med främmande åsikter, lärde jag att stänga av öronen och kritisera honom istället. Jag lyckades organisera en motståndsrörelse som kämpade emot denna propaganda, och vi höll Bochum fritt från SA- och SS-soldater i drygt ett år; en tid då alla andra städer redan var infekterade. Tillslut plockade de in oss, en och en, och då hade vi ingen chans.
Varför stannade jag kvar i Tyskland genom hela kriget, trots all repression?
Jag ville inte ge vika för alla nazister, jag tänkte inte lämna mitt gamla Tyskland pga ett parti som har förändrat landet till en slags mördarnation. Jag kände att så länge jag stannade i Tyskland, skulle nazisterna aldrig ”vinna”.
Jag har överlevt ett världskrig. Jag överlevde bombnedslagen 1943, jag överlevde mordet på mina två systrar, och nu har jag överlevt koncentrationslägret 1945. Ingen kan ta död på mig. Det enda som kan ta mitt liv är tiden.
Joseph Weber dog år 1962 av ålder och gamla skador från koncentrationslägret. Efter kriget åkte han runt i olika skolor i Tyskland och berättade sin historia och inspirerade flera människor till att berätta sina historier, bl.a. Otto Frank – den kända författaren.
Fyra år efter hans död döpte man en gata i Bochum i hans namn; gatan han bodde på, ända in till sista andetaget.
Lämna en kommentar