Till minne av Gerda Maier som den 19: e augusti år 1944 blev min hjälte. En hjälte som räddade mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang över gräsmattan med mig i famnen samtidigt som bomber träffade marken under oss. Det fick henne att springa ännu fortare. Hon hann få ner mig i skyddsrummet och kollade på mig skräckslagna ögon. Hon tvekade över mig och kom att tänka på något i sista stund. ”Jag måste hämta min bror ”, sa hon med rädsla i ögonen. ”Jag kan inte låta honom dö. Du måste lova att stanna här nere vad som än händer tills jag kommer tillbaka. Du sätter dig där nere i hörnet och rör dig inte. Öppna inte luckan förens det blivit tyst. Du måste lova mig det.” Jag hade nickat till svar och svalt hårt. Sedan sa hon sina sista ord ”jag älskar dig mamma”. Sedan stängdes luckan och det enda ljuskällan i rummet var några levande ljus. Jag kröp ner till hörnet och väntade och bad att Gerda och hennes bror skulle komma tillbaka. Jag väntade ett bra tag innan jag hörde skrik utanför. Luckan öppnades och Gerdas bror och hans flickvän hoppade ner innan luckan stängdes igen med en smäll. Sedan hördes en bomb slå ner utanför och jag förstod genast vad som hade hänt. Vi var tysta nere i skyddsrummet tills chocken gått över och sorgen tog vid. Gerda var borta. Jag skulle aldrig mer få se henne igen. ”Det är mitt fel” hade hennes bror sagt samtidigt som jag makade mig fram för att hålla om dem båda. ”Säg inte så” hade jag sade med gråten i rösten.
Det var en sorglig dag för oss och vi sa inte mycket därefter om det som hade hänt. Jag höll mig för mig själv den natten och jag kunde inte sova. Det sved i ögonen för jag hade gråtit så mycket.
Jag har ända sedan dess frågat mig själv om kriget var värt alla dom här förlusterna och mitt svar är än idag det samma, nej. Kriget tog min man och mitt barn ifrån. De förtjänade bättre. Gerda dog så ung och ibland önskar jag att jag kunde ha tagit hennes plats. Gerda dog 44 år gammal och jag har alltid varit stolt över henne. Hon och min man är mina största förluster. Dom var värda alla pengar i världen. Dom var speciella. Trots att jag förlorade så många överlevde ändå hennes bror och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Han får mig alltid att le när han hälsar på mig i min nya bostad i Wien i Österrike. Han har nu fått barn och lever ett lyckligt liv med sin fru Stephanie. Jag är så glad för hans skull. Jag vet att Gerda och min man någonstans uppe i himlen ler mot honom och mig och det går inte en dag utan att jag saknar dom. Men samtidigt är jag glad att dom har varandra.
Ibland har jag svårt att förstå hur nazisterna kom till makten. De hade ett bra inflytande från början och de lät ett tag lovande att låta de komma till makten. Men det slutade så illa för oss här i Tyskland i många andra länder som fick ta mycket stryk och fick ofattbara förluster. Deras makt fick sitt slut och vårt land fick än en gång ta ett hårt pris med stora förluster. Ryssland tog hem segern och vann kriget. De var ett stort för Tyskland och det hade jag på känn från allra första början. Det som är jobbigt här i slutändan är att man trodde på allt det Hitler sa, att allt skulle bli bra igen och jag ångrar att jag litade och trodde på allt han sa. Det var ju trots allt bara ord. Det är ju så lätt att göra en sak och sedan göra en annan. Men jag tror att kriget slutade så illa för Hitler blev maktgalen. Det är lätt att bli när man är så högt uppsatt. Jag har besökt koncentrationsläger i Tyskland och jag kommer att ha svårt att glömma de trånga rummen människor fick leva i. Hur de behandlades, det är helt ofattbart och det var så svårt att förstå hur pass dåligt judar t.ex. fick leva i koncentrationsläger. Hur pass dåligt skick det var i.
Jag har levt mitt liv, mina dagar är räknade. Jag ha fått gå igenom mycket i mina dar men jag ångrar ändå inga beslut jag tagit. Jag har gjort mitt. Snart är det dags att få uppleva ett nytt äventyr då jag åter få leva med min dotter och man igen. Mina hjältar.
Lämna en kommentar