Hej jag heter Dorel Seidel och är tio år.
Jag bor lite utanför centrala Bochum som ligger i västra Tyskland och här har jag bott hela mitt liv. Jag och min familj, som består av min mor, far och mina två yngre bröder, bor i ett gammalt och ganska litet hus. Det finns endast två rum och kök så jag delar rum med mina tvillingbröder som är 4 år. Det andra rummet är ett gemensamt rum där vi brukar äta fast mor och far sover även där. Själva huset är ganska mörkt och slitet men det är samtidigt hemtrevligt. Vi har kanske inga dyra möbler men det är mitt hem helt enkelt.
Somsagt kan man säga att min familj inte direkt tillhör den rika delen av befolkningen. Fars släkt har länge jobbat inom jordbruket men fars äldre bror fick ta över deras gamla hus så far jobbar nu på en fabrik där han inte tjänar så mycket pengar. Mor jobbar inte utan är hemma och tar hand om hemmet och mina bröder men hon brukar skriva när hon får en tid över och jag vet att hon älskar det. Jag brukar säga att hon ska bli författare men hon skakar bara på huvudet. Jag förstår inte varför hon inte kan följa sin dröm men hon säger att hennes dröm nu är att hennes barn ska få en bra framtid. Men när ja ser mor sitta och skriva så vet jag vad jag vill med mitt liv. Jag vill lämna Bochum, åka till Berlin eller kanske ett helt nytt land, och utbilda mig. Sen vill jag såklart slå mig ner och skaffa familj men jag vill inte vara fast i denna lilla stad hela livet. Det är den drömmen som driver mig framåt i allt jag gör. Varje gång jag har ett problem tänker jag på att en dag ska jag härifrån och att allt jag gör i slutändan kommer att leda till den dagen. Samtidigt är jag orolig för min familj. Eftersom jag är äldsta syskonet har jag ett visst ansvar om något händer mor eller far. Men jag har fortfarande långt kvar innan jag behöver tänka på detta, mor och far kommer ju leva länge till.
Efter skolan brukar jag oftast gå hem och hjälpa till med hemmet. Ibland städar jag eller tar hand om mina bröder. Jag har inte särskilt mycket fritid. Jag har några riktigt bra kompisar men jag hinner träffa dom mindre och mindre eftersom mor behöver mycket hjälp hemma medan far jobbar. Ibland kan det verkligen göra mig arg inombords mig men jag älskar verkligen min familj och ställer upp för dem. Vi kanske lever ett fattigt liv nu men jag vet att bättre tider väntar, både för min familj och mig.
Read Full Post »