Man kan bara hoppas

Vad ska man säga? Kriget har förändrat hela Tyskland. Jag var inte så oroad om familjen eller mig själv. Eller på något sätt är jag ju oroad. Jag är oroad om min bror för han är med i armén. Fast kriget är slut har han inte kommit hem än. Men man får alltid tänka positivt. Jag ville tjäna mitt land på nått sätt utan att vara med i armén. Så jag fick tillverka vapen i en liten fabrik. Alla pengar gick åt vapen. Jag kunde inte tro att så mycket pengar gick åt vapen nästan. Så jag ville jobba i en vapenfabrik och titta hur allt fungerade. Men vi fick stänga ner fabriken för att vårt land skulle betala skadestånd för kriget. Pappa jobbade fortfarande som brevbärare. Faktiskt jobbigt utan Joseph här hemma. Man får göra mer än dubbelt så mycket hushållsarbete. Man kan inte göra något åt det. Mamma har ont i ryggen och pappa jobbar ganska mycket så jag får kvinnan och mannen i huset. Det har blivit ganska dyrt att köpa mat att köpa mat. Egentligen har allt blivit dyrt. Jag ska hitta något jobb så att det blir bättre hemma. Läste i tidningen att det är någon sorts revolutionsanda eller uppror som håller på i Berlin och att Friedrich Eberts partikamrat  Scheidemann skrek ’’länge leve den tyska republiken’’! Ebert blev Tysklands första president och folket på gatorna blev lugna. Man kan bara hoppas att Ebert kan göra det bättre och att Joseph kan komma hem.

Vänliga hälsningar, Heins.

Read Full Post »

”Länge leve den tyska republiken”

Åren under det stora kriget smög framåt. Varje dag oroade jag mig för far och för hur vi skulle klara oss här hemma utan honom. Men vi gjorde det, vi klarade oss.

En regnig dag för några månader sedan såg jag en man på vår gård. Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet när jag insåg att det var far som kommit hem. Aldrig har jag känt en sådan lättnad. Trots att vi hade levt väldigt kärvt under kriget och var mycket trötta så var vi alla uppe hela den natten. Det var den första lyckliga stunden min familj haft sedan far åkt iväg.  

Kriget påverkade inte min familj i så stor urstäckning som jag trott det skulle. Vi har levt knapert och det har varit stunder då vi varit hungriga men det har alltid blivit bättre. Jag har inte några äldre syskon som jag förlorat i kriget och far hade inte en skråma. Inte som syntes i alla fall. Han sa att det han skådat och varit med om skulle alltid finnas med honom och att de största skadorna är inte alltid de som syns. Men vad han än säger är jag glad att han kom hem utan några livshotande skador. Något som däremot skadats i kriget är vårt land, Tyskland. De andra länderna skyller hela kriget på Tyskland och vi har tvingats betala stora summer pengar, mark och industrier för att ”gottgöra” det. När jag hörde det här blev både jag och min familj upprörd. Jag förstår inte hur det hela kan vara Tysklands fel. I ett krig med så många länder måste det ju finnas mer än en skyldig?  

När min far kommit hem trodde jag att allt skulle bli bra igen. Men kanske hade far haft sådan tur i kriget att vi var tvugna att bli straffade på ett annat sätt. Genom spanska sjukan. En av mina bröder insjuknade nyligen och efter vad jag hört är det en mycket svår sjukdom. Jag försöker hålla hoppet uppe och stötta min familj men innerst inne tvivlar jag. Risken att jag förlorar min älskade bror är stor och det känns så orättvist. Jag vet att många redan förlorat familjemedlemmar i kriget men jag tänkte aldrig bortom kriget. Det blev tillslut en del av vardagen och att tänka att en annan katastrof skulle drabba min familj var inte möjligt för mig just då.

Men jag har en vän som stödjer mig igenom det här, som hjälper mig hålla hoppet uppe när det känns svårt. Jag har nämligen skaffat ett jobb hos Krauses smyckesbutik och blev god vän med Marlene Krause. Vi gick i samma klass förut men det är inte föräns nu som vi blivit goda vänner.  

Här i Bochum sprids nyheter snabbt och den senaste stora nyheten väckte verkligen många känslor. Kejsar Vilhem II har abdikerat och folket har inte varit såhär glada på länge. I Berlin blev det en såpas stor uppståndelse att festen snart övergick i våld. Poliser och officerare blev misshandlade och över 100.000 människor var i uppror. Det hela slutade med att socialdemokraten Scheidmann ropade från ett fönster: ”Länge leve den tyska republiken”. Jag är positiv inför republiken. Nu får ju folket vara med och bestämma och utse vem som ska bli president. Demokrati är ju verkligen ett stort framsteg. Men jag tror det kommer bli svårt att bygga upp Tyskland igen efter allt vi varit igenom så president Ebert har ett stort ansvar framför sig. Men jag tror att all förändring just nu är bra för oss, det behövs någon som kan rädda Tyskland.

Read Full Post »

Folk dansar visst och jublar på gatorna i Berlin

Nu har det gått ett par år, kriget är över. Jag är nu 19 år och mitt liv har förändrats radikalt. Det jag aldrig trodde skulle hända min familj har hänt. Min pappa blev för 2 år sedan tvingad att gå med den tyska armen i kriget. Det tog inte mindre än en månad innan vi fick brevet om min fars död. Min värld rasade, varför skulle just min pappa dö? Jag blev som blind för allting, levde i min egna värld, åh jag och mamma hade förlorade allt. Det var pappa som hade givit våran familj ett bra liv, vi hade haft det bra ekonomiskt eftersom han ägde golfbanan lite längre bort från byn. Nu har vi ingenting kvar. Min mamma lever men har sedan pappas död varit väldigt deprimerad. Vi lever kvar här i Bochum i vårat gamla hus, gatorna är inte rena som förr, allting är förstört. Glädjen är som bortblåst.

Inte nog med det så har nu också Tyskland varit tvugna att skriva på det där hemska fredsfördraget som de andra länderna lagt fram. Hur kunde man vara så dum som skrev på det. Det har försämrat allting för oss här i Bochum. Alla inkomster, alla varor, allting har gått till att betala böter vi fått efter oss från kriget. Dom har lagt hela skulden på oss. Min pappa slogs för sitt land, han gjorde vad han var tvungen att göra, och vad fick han? Ingenting. Jag tycker det är förjävligt. Det kan inte vara rätt som de gör, kan människor vara så grymma så de låter människor behandlas så som vi behandlas nu. Vi har ingen frihet kvar här i Tyskland.

 Jag och mamma lever väldigt fattigt just nu, mamma jobbar extra i en liten mataffär nu för att få in pengar till henne och mig. Hon brukar även stjäla lite mat till oss från affären, eftersom vi inte alltid har pengar till det.

Vad finns det att säga om situationen i Berlin just nu? Jag vet inte vad jag ska säga, tycka eller någonting. Känner mig förvirrad. Folk dansar visst och jublar på gatorna i Berlin. Ebert har blivit vald till Tysklands förste president och den socialistiska demokratin har gått igenom. Den socialistiska demokratin som de nu har genomfört säger de ska påverka Tyskland positivt. De säger att den ska stabilisera landet, och att de fattiga människorna ska bli rikare. Men så kommer det nog inte bli tror jag, eftersom alla inkomster ska gå till andra länder som står i skuld till efter kriget, kommer vi fattiga nog bara bli ännu fattigare.

Read Full Post »

Jag tycker att fredsavtalet är fullkomligt löjligt

Igår fyllde min syster och jag nitton år. Vi fick ett varsitt likadant armband som mor gjort speciellt till oss. Skillnaden var att mitt var i silver och Lillz i guld. Mitt var lite tjockare så det blev jämnt i pengarväg.
Jag har börjat extrajobba i en skräddarbutik. Det är en butik som jag velat jobba sedan jag var nio år. Det går bra och jag tycker det är jätteroligt. Att sy brudklänningar är mycket svårare än vad det ser ut när men ser professionella skräddare sy. I mors butik jobbar en flicka som heter Dorel extra. Hon gick i min klass när jag var yngre. Vi umgicks inte så värst mycket då, men nu har det blivit mer och mer. Hon är snäll och den som står mig närmast just nu, förutom Lillz förståss.
I Bochum är det lugnt för tillfället. Men jag tycker att fredsavtalet är fullkomligt löjligt. Det var inte Tysklands fel över huvud taget att kriget bröt ut. Det kommer nog att bli en hård höst och vinter, för att inte tala om nästa år. När far kom hem med ett ben, ett öga och ett järnkors blev jag väldigt upprör men såklart glad att han klarade sig levande.
Kejsar Vilhelm II är en vekling och det var bra att han avsattes som kejsare. Jag är sur över det mesta som händer just nu i Tyskland.
Men som sagt, det kommer garanterat bli en jobbig tid framöver.

Read Full Post »

Det var nog första gången jag hörde mor säga att något var för dyrt

Det har hänt så mycket och tiden har gått så fort. Jag har hunnit bli 19 år. Imorse hände något oväntat. Jag steg upp och gick ner till matsalen. Och där satt min morbror vid bordet! Han såg helt förfärlig ut. Han var helt sliten och utmattad. Han åt och jag avvaktade honom i smyg vid dörröppningen. Jag såg hur hungrig han var, som om han inte sett mat på flera dagar. Jag lugnade mig och hämtade andan, sedan steg jag in och kramade om honom hårt. Morfar berättade hur hans arme hade varit väldigt redo för strid. Alla soldaterna for mot västfronten i hopp om att segra innan USA:s arme hunnit ta sig till Europa. De var mycket självsäkra om att inte låta sig besegras. Men morfar berättade att armen gjorde samma misstag som år 1914. De hade tagit sig hela vägen till floden Marne. Men där blev de stoppade. Han berättade att han lämnade armen och vände hem med det första tåget han hann med. Han hade vägrat lyda befälet. Tyskland hade satsat allt på en gång, och nu fanns ingen reserv kvar. Så småningom började även hela landet förstå att vi skulle förlora kriget. Här hemma var det väldigt oroligt eftersom att man hela tiden hörde hur besvikna folket var. Alla visste om vilket misslyckande armen hade gjort. Hela tiden tänkte vi på om morfar skulle komma hem oskadd. Det var väldigt tveksamt. Men det var ändå något som gav morfar dåligt samvete när han berättade. Han hade svikit sitt land och lämnat armen bakom sig. Men ja sa åt honom att han var klok som valde att komma hem oskadd.

 Morfar hade tur. Men det är många bekanta som inte klarat sig. Speciellt nu när spanska sjukan är igång. Min farfar och farmor dog förra veckan. Sjukdomen tog på de snabbare, eftersom de var så gamla. Min familj är helt förkrossad. Särskilt min far, båda hans föräldrar saknas. Jag läste i tidningen om att socialdemokraternas ledare Friderich Ebert blev vald till landets första president! Det var nog lika bra, människorna har varit så våldsamma den senaste tiden. Men allt har lugnat sig nu när vi har fått någon ny som ska styra landet.

Jag tycker det är fel att vi fått ta på oss skulden för första världskriget. Vad hade vi gjort som var värre än de andra? Om det är någon som ska ta på sig skulden är det ju Serbien. Det var ju den serbiska terroristorganisationen Svarta Handeln som sköt både den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand och hans hustru. Jag känner att det var de som startade allt från första början. Men vi lever i en värld full av orättvisor. Varför ska till exempel gruvornas vinst gå till vinnarländerna? Det är ju inte de som sliter i gruvorna. Det är gruvarbetarna som jobbar för att kunna försörja sina familjer. Nu jobbar de för ingenting. Men det är inte bara gruvarbetarna. Min familj har det inte heller så bra. Fars fabrik beslagstog av segrarmakterna. Det innebär att alla arbeta jobbar i onödan framöver. Pengarna går till andra länder. Och jag förstår att arbetarna då väljer att strejka. Ingen vill väl jobba åt någon annan. Men det hela är så orättvist och synd. Hur ska vi klara oss utan fars inkomst? Det enda vi har är hans sparade pengar som vi måste leva på. Men hur länge räcker det? Jag märker redan att vår ekonomi har försämrats. Far tjatar ständigt om att jag inte får slösa på till exempel vatten. Han menar att jag måste försöka använda samma kläder under en längre tid. Det kostar att tvätta kläder. Jag får inte heller allt jag vill ha. Jag måste tänka på hur mycket allt kostar. Häromdan när jag var på marknaden med min mor såg jag ett vackert halsband. Men det fick jag inte köpa. Det var för dyrt! Det var nog första gången jag hörde mor säga att något var för dyrt. Men jag har det ändå ganska bra om man jämför med de andra. Jag har iallafall mat på bordet tack vare fars sparade pengar. Men de som knappt har det? För de är det ju betydligt mycket svårare. Men jag tror ändå att allt kommer blir som förut någon dag. Eller jag vill nog snarare tro det. Men innerst inne vet jag nog att det inte kommer bli så. Tysklands vapentillverkning och ståltillverkning kommer att sjunka pågrund av allt strejkande. Och det innebär att hela Tysklands ekonomi kommer försämras. Och det påverkar ju även oss, folket. Snart kommer Tysklands valuta sjunka, och det innebär att vi kommer få det svårare att få tag på mat. Det kommer bli svårare för folket att hitta arbeten. Allt pågrund av att vi måste ta skulden för ett barnsligt och onödigt krig.

Vårt land har en gång i tiden varit ett skrämmande och överlägset land. Det känns som att allt långsamt vänder till det sämre. Redan 1871 hade vi Europas kraftigaste arme. Men vad är det som händer nu? Armens sammanbrott kom som en chock. Folket har börjat tvivla på om vi kommer klara oss. Vi har ju knappt tillräckligt många soldater som kan försvara vårt land. Förut var Tyskland störst med produktionen av stål. Vi hade större stålproduktion än Storbritannien. Nu har vi knappt några arbetare kvar i gruvorna. Vad är det som händer egentligen? Kan inte allt bara bli som förr?

Read Full Post »

sakerna som händer i Berlin är oacceptabelt

Livet har blivit värre här i bochum pågrund av kriget första världskriget och den stora sorgen som ligger på familjen pågrund av min mosters mans död och deras sons skada som kanske inte läks igen. Men han verkar inte ha nåt emot det som sakt han älskar skydda sitt land. Och det går inte så bra för mig för att jag har inte hittat ett jobb som jag kan syssla med på siston för att hjälpa till hemma med ekonomiska problmet eftersom min mamma är drabbad av spanska sjukan och hon kan inte jobba så var tvungen tta göra nåt men tvärr kan jag inte göra nåt åt saken nu fast lite senare kanske efter jag har fått några svart från en familj , jag sökte ett jobb där som en tjänsteflicka menvi får se det finns mycket viktigare saker att skriva om typ som om kriget har tagit slut eller om scheidemann som plötsligt ropade ” LÄNGE LEVE DEN TYSKA REPUBLIKEN” och folk som har dött under kriget bara för att skydda sitt land och jag ska börja med att berätta om kriget och den höll på i några år och scheidemann som hållde på tyska republiken ochfolket bara följde med bara så typisk att ingen stog för sin åsikter men annars har inte den stora kriget drabbat mig på nåt sätt bara med sorgen av släktens död o.s.v MEN jag har några kompisar här i bochum som jag umgås med en av dem heter olga hon är en shysst kompis.När man tänker på fredsfördraget så tycker ju inte jag att det är en bra gjort av Tyskland att de håller sig massa med andra länder för att jag tycker inte att krig löser nåt problem istället orsakar den mer problem som t ex alla gick med på kriget bara för att Tyskland fortsatte kriga mer annars sakerna som händer i Berlin är oacceptabelt men annars är livet bra.

Read Full Post »

Kära Minnen

Jag sitter just nu vid mitt skrivbord och tittar ut över en av Bochums många gator. Precis samma gata som jag, med en helt annan inställning, tittade ut över för 13 år sedan. Det är egentligen konstigt hur tiden kan gå så fort. Det är också förbryllande hur en plats kan väcka så många känslor. Jag har många minnen från min barndom, men alla tycks vara från en viss tidsperiod – som var rätt så kort – för precis 13 år sedan. Jag var sex år och bäst i världen –
i alla fall enligt mig själv. Jag kunde göra precis vad jag ville, det fanns absolut ingenting som kunde stå i min väg. Jag minns hur jag brukade titta ut genom fönstret och med beundran följa min far när han gick iväg till sitt arbete. Åh, vad jag önskade att jag kunde vara stor…att det var jag som pallrade mig iväg till arbetet tidigt på morgonen. Nu, 13 år äldre och betydligt större, kan jag se hur lite jag visste då. Politik, arbete och ekonomi var någonting som jag inte visste ett skvatt om – och det fanns väl ingen anledning till det heller? Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden… Vore det inte härligt egentligen, att få vara sådär ung, dum och naiv igen?
Nog med nostalgi. Jag ska berätta lite om mitt liv nu. Den efterlängtade freden har äntligen kommit – men jubla inte än! Fredsavtalet har inneburit en total förändring för alla Tysklands invånare. Landet har minskat i yta och vi har behövt lämna ifrån oss i stort sett alla våra resurser i form av gruvor och industrier. Vi har också gått med på en avbetalningsplan på
cirka 40 år, där vi ska lämna ifrån oss 2 – 3 Guldmark per år. Man kan tro att människor borde tycka att detta var helt oacceptabelt, att förslaget i sig skulle leda till våldsamma uppror, men att starta ett nytt krig nu, skulle det vara möjligt? Även om vi i teorin säger att det skulle gå, att vi faktiskt skulle orka med ett nytt krig, anser jag att det inte skulle gå att genomföra.
– Varför? kan man fråga sig. – Jo, eftersom de segrande länderna har beslagtagit alla handelsfartyg och i stort sett stängt av våra tillgångar till transportmedel. Hur ska vi nu finansiera landets behov? De har ju också förbjudit den allmänna värnplikten samt begränsat vår armé till 100 000 man respektive 15 000 i Marinkåren. Flygvapnet har förbjudits helt. Konstig, kan man tycka, att länder som säger sig vara överlägsna i krig känner behov av att begränsa oss.
 
Trots att vi inte kan starta ett nytt krig i dagsläget, eller få förlusten ogjord, kan vi fortsätta att kämpa. Segrarmakterna kan ta allt i form av materiella ting ifrån oss, men det kan inte ta ifrån oss hoppet. Människor började att strejka i protest mot avtalet och vägrade att arbeta, då vinsten nu går till andra länder. Strejken spred sig snabbt och snart gick tusentals människor ut på gatorna och protesterade – vi har ju trots allt samma intresse allihopa. Protesterna resulterade till slut i att Kejsaren, Wilhelm II, abdikerade från tronen. Det blev en enorm uppståndelse och hundratals människor i Berlin jublade på stadens gator. Tyvärr övergick jublet till våldsamma angrepp mot poliser och officerare. Sedan fick jag, och troligen alla i hela Tyskland, snart höra om en händelse som verkligen chockerade oss. Medan Friedrich Ebert, ledaren av det socialdemokratiska partiet, försökte att lugna folkmassan, hade hans partikamrat, Scheidemann, plötsligt öppnat ett fönster och i sin iver utbrustit ”Länge leve den Tyska Republiken!” Folkets protester utbyttes återigen till jubel. Friedrich Ebert fick helt enkelt göra det bästa av situationen, vilket han nu fått en chans till som vår första president.
 
Mitt eget liv känns just nu rätt så meningslöst. Den stor del av min tid upptas faktiskt av mitt arbete. Jag arbetar just nu på ett postkontor en bit ifrån centrala Bochum. Det innebär tidiga morgnar, sena kvällar samt ett otroligt intetsägande arbete. Allt detta till en minimumlön. Men jag ska väl inte klaga antar jag, jag är trots allt en av de få som faktiskt fått arbete nu under den rådande ekonomiska situationen i landet. Trots att im mor och jag hjälps åt med ekonomin, är vi ständigt i behov av pengar. Det är nästan bara jag som försörjer oss nu, det är inte ofta som hon får beställningar att sy längre. De flesta har väl viktigare saker att oroa sig för och inte är det många som har råd att betala för tyget. Men även i svårare tider har veckan ett slut. På lördagar och söndagar finns det inget arbete, varken för mig eller mina vänner. Trots att många känner sig deprimerade just nu på grund av olika slags problem, står vi fortfarande varandra nära, jag och mina gamla klasskamrater. Vissa har också börjat att se följderna av den nya sjukdomen som börjat sprida sig bland oss. Jag hoppas att ingen ska få allvarliga skador, det är det sista som vi behöver nu. I svåra stunder tror jag att det är viktigt att tänka positivt – hur ironiskt det än låter i dagsläget – så jag tänker börja med att se det positiva i livet. Det första är att jag och mina gamla klasskamrater, genom den situation som vi tvingats till, funnit en starkare gemenskap som grupp. Ett flertal lever under extremt svåra ekonomiska förhållanden och vissa har mottagit brevet. Detta brev, som innehåller de hemskaste, nästintill ofattbara och mest känsloladdade ord som kan tryckas på papper. Orden som berättar att ens kära far eller bror aldrig kommer hem igen. Jag lider med dem, det gör jag. Jag tror att vi alla byggt upp en slags fastad men vi bär den tillsammans nu. Hos vissa spricker den mer, hon andra mindre eller inte alls. Tyvärr kan man se såret och sorgen i ögonen ändå. Inte ens den starkaste kan dölja detta.
Jag vill tro att vi kan klara det här. Jag vill tro på att vi har framtiden i våra händer och att morgondagen blir bättre än idag. Det är lätt att förlora sig själv i all denna sorg, men jag har inte glömt hur jag en gång trodde på mig själv. Jag är fortfarande Franz Pfeiffer – son till Hans Pfeiffer. Jag ska inte göra dig besviken pappa, det lovar jag.

Read Full Post »

”länge leve den tyska republiken”

Nu när jag är 19 år,

Efter kriget så blev det en dramatisk stämning bland familjen, Bochum och så småningom i hela landet. Nu när kriget var över fick landet betala en mängd miljoner guldmark så blev valutan inte värd nått, nu när priserna var vansinnigt höga så var det svårt att försörja sig och jag fattar fortfarande inte varför man kunde gå med ett så hemskt fredsavtal eftersom det inte bara var Tysklands fel, vad hände med våra soldater som dog! Men eftersom jag jobbar på en skoaffär så kan jag försörja familjen delvis.

Nu när jag fått reda på allt som hänt (fredsavtalet) så fick jag reda på att det blev en incident i Berlin och utbröts i ett våldsamt bråk mot officerare och poliser. Men efter det så valdes Ebert Scheidemann (republik) till Tysklands förste president och det var. Då blev det lugnt i gatorna.

 Tillbaka till Bochum nu när man fått reda på det så tror man att det kommer bli bättre eller så hoppas man. Men man vet att den nye presidenten med sina ord ”länge leve den tyska republiken” kommer vara ett positivt tecken till skillnad från allt dåliga som har hänt efter att man tecknat på fredsavtalet

Read Full Post »

Livet har blivit värre

 

Hej, Ulrich Becker igen. Jag är nu 19 år gammal.

Livet har blivit värre. Mina bröder har inte återvänt och mamma fick ett brevet som inte jag fick inte läsa.  Jag såg att mamma började gråta och jag visste då att dom aldrig skulle komma tillbaka.Folk var glada att kriget var slut och att deras pappor, maker, bröder och systrar hade återvänt. Dom som överlevde fick medaljer. Vissa var ledsna för att några inte har kommit tillbaka. Det enda dom fick var ett brev, där det stog att de hade dött.

 Jag fick inte jobba kvar på gruvan efter kriget eftersom gruvorna beslagtog av stormakterna. Så jag var tvungen att stjäla mat eller pengar.

Jag tycker att straffet Tyskland fick var konstigt, att Tyskland var ensamt skyldiga för kriget. Det var inte bara Tyskland som var med i kriget. Jag tror att stormakterna sa att Tyskland var ensam skyldiga för kriget, för att stormakterna var rädda att det skulle hända något liknande eller värre.

Jag tror att det kommer att bli bättre att Tyskland blir republik.

Read Full Post »

Det bara tog slut, kriget

Idag skriver jag med sorg i hjärtat. Min käre far dog i kriget, precis som många andra stora män. Allt det som har hänt den senaste tiden kom som en chock för mig. Det bara tog slut, kriget. Och vi skrev på det där nedriga fördraget. Jag kan inte förstå hur vi kunde göra det då fördraget är ett totalt absurt sådant. Och folket festar i Berlin, dansar på gatorna för att fira det nya imperiet. Varför skulle en socialistisk demokrati hjälpa oss nu? Visst det kanske skulle vara det bästa alternativet för arbetarna och de fattiga, så som jag, men jag kan ändå inte se det fungera då alla våra pengar går till andra länder pga fredsfördraget.

Det tyska folket har blivit fört bakom ljuset. Dog min far i kriget för ingenting? Alla intäkter från Vapenfabriken, där jag nu har fått fast anställning, går till alla böter vi fått. Min syster tvingas arbeta som glädjeflicka bara för att vi ska kunna försörja oss. Det är något som gör mig väldigt ont. Så här ska vi inte behöva ha det. Jag var till och med tvungen att sälja min fars järnkors.

Jag håller mig för det mesta för mig själv och tänker mycket.

Är det bara jag som känner att denna levnadsmiljö vi lever i nu inte är den rätta för det tyska folket?

Read Full Post »