Åren under det stora kriget smög framåt. Varje dag oroade jag mig för far och för hur vi skulle klara oss här hemma utan honom. Men vi gjorde det, vi klarade oss.
En regnig dag för några månader sedan såg jag en man på vår gård. Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet när jag insåg att det var far som kommit hem. Aldrig har jag känt en sådan lättnad. Trots att vi hade levt väldigt kärvt under kriget och var mycket trötta så var vi alla uppe hela den natten. Det var den första lyckliga stunden min familj haft sedan far åkt iväg.
Kriget påverkade inte min familj i så stor urstäckning som jag trott det skulle. Vi har levt knapert och det har varit stunder då vi varit hungriga men det har alltid blivit bättre. Jag har inte några äldre syskon som jag förlorat i kriget och far hade inte en skråma. Inte som syntes i alla fall. Han sa att det han skådat och varit med om skulle alltid finnas med honom och att de största skadorna är inte alltid de som syns. Men vad han än säger är jag glad att han kom hem utan några livshotande skador. Något som däremot skadats i kriget är vårt land, Tyskland. De andra länderna skyller hela kriget på Tyskland och vi har tvingats betala stora summer pengar, mark och industrier för att ”gottgöra” det. När jag hörde det här blev både jag och min familj upprörd. Jag förstår inte hur det hela kan vara Tysklands fel. I ett krig med så många länder måste det ju finnas mer än en skyldig?
När min far kommit hem trodde jag att allt skulle bli bra igen. Men kanske hade far haft sådan tur i kriget att vi var tvugna att bli straffade på ett annat sätt. Genom spanska sjukan. En av mina bröder insjuknade nyligen och efter vad jag hört är det en mycket svår sjukdom. Jag försöker hålla hoppet uppe och stötta min familj men innerst inne tvivlar jag. Risken att jag förlorar min älskade bror är stor och det känns så orättvist. Jag vet att många redan förlorat familjemedlemmar i kriget men jag tänkte aldrig bortom kriget. Det blev tillslut en del av vardagen och att tänka att en annan katastrof skulle drabba min familj var inte möjligt för mig just då.
Men jag har en vän som stödjer mig igenom det här, som hjälper mig hålla hoppet uppe när det känns svårt. Jag har nämligen skaffat ett jobb hos Krauses smyckesbutik och blev god vän med Marlene Krause. Vi gick i samma klass förut men det är inte föräns nu som vi blivit goda vänner.
Här i Bochum sprids nyheter snabbt och den senaste stora nyheten väckte verkligen många känslor. Kejsar Vilhem II har abdikerat och folket har inte varit såhär glada på länge. I Berlin blev det en såpas stor uppståndelse att festen snart övergick i våld. Poliser och officerare blev misshandlade och över 100.000 människor var i uppror. Det hela slutade med att socialdemokraten Scheidmann ropade från ett fönster: ”Länge leve den tyska republiken”. Jag är positiv inför republiken. Nu får ju folket vara med och bestämma och utse vem som ska bli president. Demokrati är ju verkligen ett stort framsteg. Men jag tror det kommer bli svårt att bygga upp Tyskland igen efter allt vi varit igenom så president Ebert har ett stort ansvar framför sig. Men jag tror att all förändring just nu är bra för oss, det behövs någon som kan rädda Tyskland.
Lämna en kommentar