På uniformen såg jag ett järnkors

Jag hade rätt när jag skrev förra gången om vad som väntade oss. Kriget varade i 4 outhärdiga år med svält, fattigdom och död. Alla, rik som fattig, drabbades negativt.   

Jag hade precis kommit hem från affären där jag hade fått köa i en timme för att köpa ETT bröd. Det är vansinnigt med allt som pågår just nu här. Men iallafall, när jag gick in trodde jag inte mina ögon för vid köksbordet satt far. Han såg så sliten ut. Jag rusade för att krama honom men när han stod upp för att krama om mig kände jag en tomhet i min högra skulderblad. Plötsligt stod jag fastfrusen i hans famn. Jag ville inte ens tänka på vad som hade hänt med honom. Jag kunde inte hålla igen tårarna. Han hade förlorat sin vänstra arm och på uniformen såg jag ett järnkors som hängde. Var detta belöningen för att ha förlorat en del av sig som man kommer att bli påmind om resten av livet? Jag kan inte förklara med ord hur det kändes. På ena sidan var jag väldigt lycklig över att han fortfarande var vid liv men å andra sidan fylldes jag av hat för den som gjort det här mot honom. Naturligtvis sker ju sådana saker under krig men aldrig hade jag trott att det skulle drabba oss. Det känns liksom som om det aldrig kan inträffa men när det sker så kommer det som en chock och det är det värsta som kan hända.  

Kriget är över men konsekvenserna är många. Vårt land har fått offra en hel del som drabbar oss hårdast. Vem bryr sig om oss egentligen? Det enda de som styr landet gör är att följa det de själv tycker är rätt och ingen frågar oss om vad vi tycker och tänker om det hela.

Ett år senare hörde jag på radion om något fredsfördrag. Först förstod jag inte vad som egentligen hade hänt men sen hörde jag något som fick mig att häpna. Att Tyskland får all skuld även fast vi inte ens påbörjade kriget. Att vi är ensamt ansvarig för kriget och får betala 132 miljarder guldmark i skadestånd. I det där fredsfördraget som vårt land har undertecknat tvingas vi även lämna ifrån oss stora landområden, kolonier,  våra industrier och allt som vi tjänar pengar på går till de andra länderna. Orättvist, det är vad det är. Att vi tyskar får arbeta för de andra länderna utan att få någon lön är så orättvist. Jag tackar Gud att vi fortfarande har det bra men vi drabbas ju också på ett eller annat sätt. Jag tänker på de som inte har det lika bra som mig. Hur lever de som jobbar t.ex. i gruvorna? De jobbar för ingenting. Ingen lön, ingen mat. Pengarna går bara till segrarmakterna. Tyskland är inte ren som vatten direkt men bara för att vi gav upp behövde de andra länderna inte uttnyttja oss på det viset, vid allra första tillfälle de fick. 

Det blev såklart demostrationer och arbetarna protesterade och började strejka. Det skulle jag också ha gjort. Sen fick också Wilhem den andre abdikera. Hans avgång fick människor att reagera på ett väldigt konstigt sett. Vi i Bochum fick höra att i Berlin började folk att dansa och jubla för att han abdikerade. Men dansen övergick till mer våldsamma protester och varje person som hade uniform på sig blev berlinarnas offer. Under all kaos som rådde försökte socialdemokraternas ledare vars namn är att lugna ner alla genom att prata. Att tala mitt under kaoset kanske låter som en dålig lösning men just i det ögonblicket  hände något oavsikligt. Eberts kollega Scheidemann som var en god talare förklarade att kriget var slut och sa den där meningen som kom att ändra Tysklands statssick. ”Länge leve den tyska republiken´´ ropade han ut och så blev det. Friderich Ebert är just nu vår förste president. Nu hoppas jag bara att han gör bra ifrån sig och förbättrar vårt land.

Read Full Post »

Vi hade väldigt kul fast att vi var fattiga

Några år har gått och jag är snart 19 år. Kriget är slut och min pappa och min bror har inte återvänt änu. Jag jobbar som en springpojke i ett stort företag fast nu är det inte så stort längre p.g.a kriget. Men det är enda sättet för oss att få lite pengar. Min mamma gråter varje natt, hon tänker på min store bror och min pappa. Hon tänker på när vi alla var tillsammans, vi hade väldigt kul fast att vi var fattiga. Men det är säkert inte bara min mamma och jag gråter varje natt. Mina små syskon vet igenting om det här och när dom frågar om pappa eller min store bror så säger min mamma en lögn och  går till sovrummet och börjar gråta.  Ja många har blivit drabbade. Men dom som har haft tur har fortfarande sina pappor och bröder kvar. Och dom har säkert fått en sån där medalj. Om min pappa eller min store bror levde nu så skulle dom också få en medalj och jag skulle vara jätte glad. Men jag är stolt över dom, dom har gjort allt för att fösvara sitt land. Och jag som trodde att det bara skulle vara ett kort krig. Och till slut så fick Tyskland hela skulden för hela kriget! Alla länder som var med har också skulden till kriget. Tyskland fick betala miljarder och dom fick lämna stora landområden och att dom skulle erkänna att dom bar skulden för kriget. Ibland så vill jag bara bort, till en värld utan krig. Vad är menningen med att kriga. Men dom goda nyheterna är att vi har fått en ny president. Det var många som var glada och dansade på gatorna, jag var en av dom. Tyskland är nu en republik. Jag orkar inte bry mig längre mitt liv är ändå förstört jag kan aldrig le igen aldrig ha kul som jag hade förr.

Read Full Post »

Kejsardömet är borta men hur skulle det hjälpa det tyska folket

Jag är nu 19 år. Kriget verkar ha gått mot sitt slut. Min pappa har fortfarande inte kommit hem. Jag satt och väntade på tågstationen men av alla dom hundratals människorna som kom så var min pappa inte en av dom. Tågen är proppfulla med soldater som flyr ifrån kriget. Min mamma har fått spanska sjukan men hon ligger hemma eftersom det är fullt på sjukhuset med skadade soldater. Det finns nästan inga jobb eftersom alla strejkar och det är uppror på gatorna. Alla slår tjänstemän och poliser. Det är totalt kaos! Jag har sparat pengar i några år nu och jag har så det räcker ett tag i alla fall. Den här freden med nationernas förbund är ju hemsk. Dom har tagit hela vårt land och förstört det. Det finns ingenting kvar. Vi har inte ens en flotta. Vi borde inte ha gett upp. Att Fridereich Ebert blev vald till president hjälper inte heller. Kejsardömet är borta men hur skulle det hjälpa det tyska folket. Vi har ju inget kvar. Hur ska Ebert kunna förbättra landet när han i princip inte har något land kvar. Att kalla det en demokrati kommer inte att hjälpa. Jag försöker hålla mig inne så mycket så möjligt eftersom spanska sjukan sprider sig över hela staden. Människor är också ute och protesterar och slår sönder saker. Landet är splittrat.

Read Full Post »

Far dog som en krigshjälte

Hej igen alla sorgsna och lyckliga. För två månader sedan fyllde jag nitton år och den enda önskan jag hade som verkligen skulle betyda något för mig var att få tillbaka min käre far välbehållen, men den önskan uppfylldes tyvärr inte. Vi fick ett brev hem om att far dog som en krigshjälte och att hans insats gjorde en mycket stor nytta i det stora kriget. Men det brydde jag mig egentligen inte om, jag ville bara ha hem far eller att åtminstone få se honom en sista gång.

Min mor har dock inte sett brevet eftersom att hon har varit mycket sjuk på senaste tiden som jag berättade innan. Men nu har det blivigt mycket värre så jag tog henne till doktorn i stan och han sade att hon hade drabbats av spanska sjukan och kommer då troligtvis inte leva mycket längre. När doktorn sa det var det som att hela min värld rasade samman, jag kunde inte tro vad jag hörde. Skulle jag förlora både min far och mor? Och varför? För ett patetiskt krig och en ful sjukdom? Detta hade ju inte drabbat någon av mina grannar så varför just min familj?

Jag sade inte till mor att far hade dött för jag ville inte att hon skulle vara ledsen dem sista stunder som hon hade kvar i livet. Jag ville att hon skulle vara glad och tro att far fortfarande levde, och vänta på honom. Jag har en mängd skuldkänslor, om jag bara hade köpt medicin åt mor så fort hon insjuknade så kanske hon skulle ha varit bra nu. Frisk. Mor fick mig att lova, att vad som än händer så ska jag göra allt för mina två yngre bröder. Ta hand om dem och inte vara för hård mot dem. Dem hjälper mig mycket ute på jordbruket och det är jag mycket tacksam över för tack vare dem så kan vi försörja hela familjen nu och ha råd att alla får gå i skola. Lite sammanbet gör susen som far brukade säga.

Fredsfördraget, att hela kriget var vårt fel stämmer till viss del, men vi måste även betala 132 miljarder mark. Det är helt ofattbart och ologiskt tänkande! Landet är dock en republik nu och jag tycker det funkar rätt okey hittills. Jag hoppas att det fortsätter så även, blev lite chockad när han skrek ut länge leve den Tyska republiken!

Read Full Post »

Jag har aldrig hört något så dumt i hela mitt liv

Hej igen! Jag har nu blivit lite äldre än jag var senast och jag kommer nu att berätta vad som hänt under den tiden som jag växt upp. Som ni vet så åkte ju min far till kriget och han lovade att ta med ett minne till mig när han kom hem. Men så blev det inte. Jag och mor fick hem ett brev för ett tag sedan där det stod att far min stupat i kriget och kommer inte att återvända till oss. När jag fick se brevet så bröt jag ihop totalt och min mamma gjorde desamma. Mor påverkades däremot mest därför att hon till början inte visste hur hon skulle klara av att uppfostra mig utan far men jag har förklarat för henne att det inte är någon fara och att vi ska klara det här tillsammans. Så just nu så är det ganska deprimerad stämning hemma hos oss och just nu så har varken jag eller mor något jobb. De pengar som vi har till mat får vi av en gammal vän till mig från skolan. Han har lyckats mycket bra i livet och har en mycket god ekonomi och därför har han ställt upp på att skänka lite pengar till mor och mig tills någon utav oss skaffar ett jobb med lön. Jag umgås mest med min vän från skolan som hjälper oss med pengar. Utöver den tiden som jag spenderar med honom då och då så hinner jag inte umgås så mycket med några andra eftersom att jag har fullt upp med att trösta mor.

Häromdan fick jag höra av min vän om det så kallade fredsavtalet och jag har aldrig hört något så dumt i hela mitt liv. Jag förstår inte varför just vi ska få hela skulden för kriget, det var ju inte bara vårat land som var inblandat i kriget. Det känns också väldigt hårt eftersom att min far dog i kriget och detta avtal får det ju att låta som att han var inblandad i något som Tyskland skulle få skulden för. Nej, Jag tycker inte alls detta är rätt och det känns som ett svek mot de tyska soldater som krigade, och nu ska vi bara få ha en liten arme också. Är det för att de andra länderna ska få det lättare att attackera oss eller vad?

Jag har också hört om det som händer i Berlin och jag tycker att det är rätt att någonting händer nu för det här kan vi inte stå ut med. Ska vi låta andra länder få trampa ner oss i smutsen eller vad? Nej nu måste vi som drabbats av detta ta ställning för det vi tycker och framföra det och om ingen vill lyssna på oss så kanske det som händer i Berlin är den enda utvägen just nu. Nu har jag inte tid att fortsätta skriva för att nu ska jag ta hand om mor som sitter och gråter i fåtöljen med ett fotografi av pappa och henne i handen. Ha det bra så hörs vi!

Read Full Post »

Hennes föräldrar tyckte inte att det var passande att hon träffade en fattiglapp

Ytterligare fyra år har gått. Livet förändas mer och mer för varje år. Att vara barn och leka med sina vänner är nog något som de flesta jämnåriga till mig slutat med. Efter kriget tvingades vi alla att växa upp och ta ansvar för vårt land. När kriget brast ut så firade folket i Tyskland men nu tror jag inte att en enda själ gör det längre. Ingenting gick som vi trodde eller som vi hoppades. Detta resulterade i att vi blev ansvariga för kriget. Det har påverkat vårt land väldigt mycket och pengarna som jag och min familj skrapar ihop får vi inte behålla. Det är jätte svårt för min familj att försörja oss.  Min farmor dog i Spanska sjukan för tre år sen. Hennes kropp orkade inte med sjukdomen så hon hann inte lida särskilt mycket. Hon hade tur som dog innan Tyskland förlorade kriget och gick med på ett sådant löjligt fredsfördrag. Hon hade skämts över sitt land. Dock är min åsikt motsats. Allt jag ville ha var ett slut på kriget så att jag äntligen kunde få se min bror igen, något som jag skulle göra vad som helst för att få göra. Jag minns knappt hur länge sen det var jag såg honom. Det verkade som att vår regent tyckte det samma som mig. Allt elände som kriget skapade, gjorde inte Tyskland något gott alls. Det krävdes verkligen ett slut på allt. Även fast fredsfördraget som undertecknades i Versailles den 28 juni 1919 bara innebar negativa saker för Tyskland så var det i alla fall ett stopp på krigandet. Eftersom att de flesta inkomsterna gick till att betala Tysklands krigsskadestånd så var det många familjer som svälte. Där bland min familj. Jag brukade i hemlighet träffa min vän Cilla som tog med en liten bit limpa så att jag skulle orka med dagarna. Hennes föräldrar tyckte inte att det var passande att hon träffade en fattiglapp som bara ville ha mat. Men så var det inte. Visst att jag fick lite bröd av henne och det klagade jag inte över, men hon var den enda som kunde få mig på andra tankar eftersom att min familj ständigt svälte, en familjemedlem hade gått bort och den andra visste vi inte var han befann sig.

 Cilla höll mig också uppdaterad om vad som hände i Tyskland. Min far ville inte längre berätta vad som hände för mig för han tyckte att jag skulle leva mitt liv som en vanlig 19-åring och inte oroa mig över annat. Det var svårt för mig efter som att jag visste att något var fel, det märkte man direkt. Cillas familj har vänner i Berlin och när jag fick höra att 100 000-tals folk firade på gatorna efter att Kejsar Vilhem II hade abdikerat blev jag också glad, detta kanske innebar en förändring, men nästa gång jag pratade med Cilla berättade hon att det hade spårat ur, precis som kriget gjorde. Alla människor hade protesterat och misshandlat alla de såg som bar uniform. Det enda jag tänkte på var hur detta skulle lösas, hur kunde folket vara så dumma att de misshandlade de som bar uniform? De flesta av dem ville väl skydda oss? Vad som än hände så verkade det alltid sluta dåligt. Men en ledare som hette Friderich Ebers lyckades skapa lugn på Berlins gator och han blev vald till Tysklands första president. Nu verkade det som att vårt land kunde börja om på ny kula, sakta men säkert betala av våra skulder och få tillbaka vår armé, flotta och flygvapen. Min familj skulle också behöva börja om på ny kula, men det kan vi inte göra förens min bror är tillbaka, vilket jag hoppas blir väldigt snart.

Read Full Post »

Hoppet är det sista man ska släppa, sa alltid pappa när han levde

Hej, Robert Meyer här igen jag fyllde 19 år för ett tag sedan. Min storebror har hedrats genom att ha fått en medalj för att ha kommit hem från det stora krigets slut, pappa skulle också ha fått en sån, men han dog tyvärr i en närstrid i det stora kriget.
Min storebror har fått tagit över pappas jobb som vapendesigner och han lyckas väldigt bra med det, men man kan inte säga att han försörjer hela våran familj precis. Vi hjälps åt även fast ekonomin har påverkats av det stora kriget. Jag själv har inte fått något fast jobb ännu men jag och min kompis Fred jobbar på ett bageri nu för tillfället, han diskar och jag vispar degen vi tjänar inte särskilt mycket men det duger som extra jobb. Min mamma har fått ett jobb som sömmerska hon tjänar ändå ganska lagom mycket och det är inte särskilt lång tid kvar innan vi kan flytta in till staden. Vi samlar alla våra pengar för att ha råd till det. Vi hoppas kunna flytta in till staden, alltså innanför tysklands gränser om ungefär 3 månader vi har redan börjat kolla på hus, men marknaden står ganska stilla. Det är inte så många hus som är till salu nu på grund av kriget. I och med att vi bor utanför tysklands gränser så har vi fått nya grannar och dom är väldigt tysta av sig. Dom tycker ju att det är enbart tyskarnas fel att kriget startade. Min mamma har börjat må dåligt, doktorn tror att det är spanska sjukan men det hoppas och tror inte jag och min bror. Hoppas att hon snart mår bättre och att jag snart hittar ett bättre jobb. Nu får vi ta en dag i taget och hoppas på det bästa, för att hoppet är det sista man ska släppa, sa alltid pappa när han levde. Även om det känns tungt ibland.

Read Full Post »

Jag vet inte vad jag ska göra just nu…

Nu har det gått flera år…
Mamma har dött och jag är ensam.
Mina bröder har inte återvänt än.
Mina kompisars bröder och pappor har återvänt, iallafall några.
Jag har fått höra att Tyskland är en republik land nu.
Jag tycker nog att det är okej, men jag bryr mig inte så mycket om det.
Varför ville Tyskland ens ha krig? Jag tycker att det är onödigt, visst ville man försvara sitt land men då är det många som måste dö och bort.
Alla trodde det skulle inte vara länge men det blev längre än vad man trodde!
Och nu sitter jag här ensam och inte vet om mina bröder lever!
Det sägs också att hela kriget var vårat fel och att vi måste betala 132 miljarder mark…
Det är lite kaos ute på gatorna.
Många är ledsna över att dens make/pappa/bror och mm inte återvänt och många är glada för dom som klarat sig under hela krig resan.
Jag vet inte vad jag ska göra just nu…
Med mitt liv.. Mina drömmar.
Jag har tänkt att sticka härifrån flera gånger.
Men tänk om mina bröder kommer och ser att jag inte är där och inte mamma heller!
Någon måste berätta vad som hänt med mamma!
Hon blev riktig sjuk och vi hade inte råd för att köpa medecin så en dag när hon så vaknade hon aldrig mer.

Read Full Post »

Glädje och sorg

En viss glädje har spridit sig inom mig. Många soldater har återvänt och fast jag inte hade någon familjemedlem ute i kriget så glädjer det mig att folket har börjat le igen. Tyskland fick hela skulden för första världskriget i samband med Versaillesfreden. Jag hoppas att Tyskland lär sig något från detta och att i framtiden så kommer det att se ljusare ut. Tyskland hade fel och kriget var onödigt. Oskyldiga liv togs och lämnade kvinnor och barn utan män och fäder. Jag har fått höra om revolutionsandan i Berlin och det känns som att vi är på rätt spår men med lycka kommer också sorg.

Kolgruvorna går inte så bra så vi tjänar inte lika mycket som förut. Det råder ingen nöd på oss men far vill ha alla pengar han möjligtvis kan få. Pengar kan inte köpa lycka och pengar kan inte få min älskade mor tillbaks till liv igen. Spanska sjukan tog med sig henne i dess stora svarta svep över Tyskland. Många har vi förlorat och sorgen är mycket stor. Men man märker att folket är redo för en förändring. Arbetarna strejkar (vilket pappa inte är glad över då gruvarbetarna också strejkar) och jag är stolt över mina medborgare. Far tycker inte att jag ska bry mig eller kämpa med folket men jag är vuxen nu. Jag har nyss fyllt nitton och det finns tyvärr inget han kan göra åt saken.

Kejsar Vilhelm II abdikerade och vi har nu en republik. Så jag ska flytta till Berlin, leva mitt liv och dansa på torgen tillsammans med okända ansikten. Jag är trött på att vara en åskådare. Jag ska leva mitt liv till max och jag vet att far klarar sig utan mig. Han har pengar så att det räcker och blir över. Trots det att jag är glad över att ha Ebert som president och över att Tyskland gör framsteg så oroar jag mig. I vilket samhälle kommer mina barn att växa upp i? Kommer all den lycka att vända? Vi har varit med om hemskheter, varför kan inte det ske igen? Jag antar att man får leva dag för dag. Carpe diem.

Read Full Post »

Det ser ut som att vi har en mycket mörk tid framför oss

Jag är nu nitton år. Det är dystert för mig och min far. Vi förlorade min bror i kriget, han blev skjuten i huvudet när han hade tillfångatagits och sedan skjutit tre ryssar med en dold pistol som han hade i kängan. Min mor, ja hon ligger på sjukhus. Hon har insjuknat i den Spanska Sjukan och läkarna tror att hon bara har några få veckor kvar. Jag brukar hälsa på henne på sjukhuset varje dag när jag slutat för dagen på universitetet. Min far och jag pratar om att flytta till Berlin, men vi har enats om att bo kvar här tills min mor har gått över till den andra sidan. Hon är för svag för att kunna resa och vi vill båda vara med henne när hon tar det sista andetaget.

Det här förbannade fredsfördraget har jag krossat alla mina drömmar om att skaffa mig ett yrke inom det militära. Min far har dessutom fått en kraftig lönesänkning och jag måste jobba extra nere på bageriet för att vi ska klara oss. Jag pluggar juridik nu och vi planerar att flytta till Berlin därför att mina chanser att lyckas som advokat lär vara större där. De flesta av mina äldre vänner stupade också i kriget. De flesta tappert men några av ren idioti. Jag syftar på min vän Rudolf när jag säger idioti. När hans befälhavare skrek åt dem att lägga sig ner i skyttegravarna reste han sig upp och fick en kula i pannan. Men jag har skaffat mig nya vänner på universitetet. De flesta är mycket intelligenta och vi brukar ofta sitta till sent in på kvällarna och diskutera saker som politik och landets framtid. Vi har alla enats om att det ser ut som att vi har en mycket mörk tid framför oss p.g.a. det jävla fredsfördraget. Det vi skulle behöva är en stark ledare som kan bygga upp vår armé igen och sedan ena vårt land med mitt hemland, Österrike. Samtidigt som han vågar bryta lagarna och gräva upp stridsyxan för att återuppta kriget och segra. Men en sådan ledare har vi inte sett till än. Men vi hoppas på att en sådan ska komma snart. Jag är också glad över att vi har blivit en republik nu också, tyvärr är det ju en sosse som styr landet men han är i alla fall bättre än vår gamle kejsare. Jag är däremot inte glad över de blodiga händelserna i Berlin. Det var så onödigt, vi behöver fortfarande ordningsmakten och den lilla militära styrka som vi har kvar. Men, men, det kom ju trots allt något gott ut av det hela. Och ja, man ska väl se det från den ljusa sidan antar jag. Även om också den är ganska mörk.

Read Full Post »